skap och försedd med »de Kongl. Svenska kommissariernas» påskrift (»>ratifikation») i Norsk öfversättning, så trycktes på kommissariernas föranstaltande samtidigt den Kungliga sanktions-akten i samma format, med samma typer och på samma sorts papper, och då Grundlagen först offentliggjordes i tryck, var den således ej blott försedd med de Svenska kommissariernas förklaring, att den var af dem å Konungens vägnar antagen, utan åtföljdes äfven af en särskild Kunglig sanktionsakt.

I denna på Norska språket affattade handling, som med åberopande af Konungens fullmakt är utfärdad af Carl Johan i Konungens namn, med användande af den titel, som Konungen efter ratifikationen af freden i Kiel hade nyttjat, gör Konungen veterligt: »att, sedan konungariket Norges urtima Storthing, som den 20:de sistlidne oktober beslutit detta rikes förening med konungariket Sverige, genom underhandling med de af Oss förordnade kommissarier öfverenskommit om en i vissa delar förändrad Grundlag, med bibehållande af de i den Eidsvoldska konstitutionen gifna hufvudgrunder, samt derefter högtidligt och enstämmigt utkorat Oss till Norges konstitutionele Konung, hafva Vi, då Vi finna Våra egna och Våra nya undersåtars rättigheter och pligter i denna af Storthinget den 4 i denna månad beslutna och Oss till antagande meddelade Grundlag så tydligen bestämda, att derigenom tryggas Konungamaktens enhet och kraft och Norska folkets lagbundna frihet, velat, i likhet med hvad Våra kommissarier, enligt Var fullmakt, afhandlat och samtyckt, härmed antaga, stadfästa och bekräfta samma Grundlag och vidfogade Successionsordning med alla deras artiklar, punkter och klausuler, ord för ord som de härmed följa 3. Och vilja Vi icke allenast sjelfve antaga de samma för oryggliga Grundlagar; utan bjuda och befalla tillika, att alla de, som äro Oss och Våra efterträdare samt riket med huld- och trohet förpligtade, denna Grundlag och Successionsordning erkänna, efterkomma och åtlyda.

1

færdiges en Kongelig Kundgjörelse (Paategning), der ledsagede Grundloven (jfr Storth. Forh. 1814, s. 427, f.). Dette foranledigede Kundgjörelsen af 10de November 1814, hvilken er paraferet af Krigsraad Fischer, som daværende konstitueret Statssekretær (Se Riksarkivarien Birkelands uppsats >Om Normalexemplarer af Grundloven og de til samme hörende Aktstykker. Notitser og Oplysninger, tryckt som Bilag til Dokument No. 8 for 1885 i Storth. Forh. 1885, V). I stället för orden: Os til Antagelse meddelte> stod först: >til vor Fastsættelse meddelte: se bil. n:r 99, a, s. 322, not 2.

2 I en i H. M. Konungens arkiv befintlig samtida Fransk öfversättning af det såsom bil. nr 99, a tryckta förslaget till denna handling lyder denna punkt: >Nous avons voulu, ainsi que Nos Commissaires munis de Nos pleins-pouvoirs en sont convenus et y ont consenti, par la présente accepter, confirmer et sanctionner cette loi fondamentale et l'ordre de succession y joint».

3 I stället för orden: ordlydende som de herhos fölge, stod i det som bil. n:r 99, a tryckta förslaget: saadanne de af Storthinget ere i hosfölgende Aftrykke udfærdigede.

128

FÖRHANDLINGARNA OM GRUNDLAGENS UTFÄRDANDE.

Till yttermera visso hafva Vi detta med Vår egen hand underskrifvit samt veterligen här nedanföre låtit hänga Vårt Kongliga insegel, som skedde i Christiania den tionde dagen i november månad, år efter Vår Herres och Frälsares Jesu Christi börd ett tusende, åtta hundrade och på det fjortonde» 1.

Denna urkund, som finnes införd i Norska statssekretariatets kopiebok emellan handlingar för den 10 och 11 november 2, men, enligt hvad ofvan är visadt, kom till stånd flere dagar senare, var, såsom dess datering tydligen utvisar, afsedd att utgöra ett uttryck för den handling, hvarigenom Konungen den 10 november antog Grundlagen 3. Möjligen var det för att särskildt markera denna handlings karakter af sanktion, som man lät den kontrasigneras af en Norsk embetsman, statssekreteraren Fischer: dermed gafs ett yttre tecken, att det var i egenskap af Norska kronans innehafvare som Konungen af Sverige antog Grundlagen, och att det ej var först genom Grundlagens antagande, som han blef innehafvare af denna krona. Att man ej dermed afsåg att framhålla, att Konungen endast i sin egenskap af Norsk, ej i sin egenskap af Svensk, Konung, hade något att göra med Norska Grundlagens antagande, visar sig deraf, att såsom grund för den handling, hvarigenom Carl Johan i Konungens namn antog Grundlagen, åberopades en fullmakt, som Konungen i sin egenskap af Sveriges Konung hade gifvit. Det var ju också endast i denna sin egenskap, som han före Grundlagens antagande kunde göra anspråk på att utöfva Norsk regeringsmakt af något slag, och det var således endast i denna egenskap, som han kunde utöfva den handling af Norsk regeringsmakt, som utgjordes af Grundlagens sanktion.

Orig. i K. Norska riksarkivet: bil. nr 99, d. Något sigill finnes ej vid handlingen.

2 Se Norske Riksarkivariens skrifvelse til Höiesteretsadvokat Stang af den 24 mars 1885, intagen som Bilag 2 til Dokument No. 8 for 1885 bland Storth. Forh. 1885, V. Kopiebokens afskrift är här tryckt som bil. nr 99, c.

3 Jfr härmed det förhållandet, att kommissariernas förklaring om Grundlagens antagande, som nedskrefs först den 13 november, daterades den 4 november; att Grundlagen sjelf, som i sin af redaktionskomitén föreslagna affattning godkändes af Storthinget först den 7 november, och som ännu den 27 november, dagen efter Storthingets upplösning, i en punkt undergick förändring (se Birkelands sid. 126, not 2 citerade uppsats), äfven är daterad den 4 november; och att den intimation» till Grundlagen, som af Storthinget antogs den 16 november, är i det af samtliga storthingsmännen undertecknade Grundlagsexemplaret intagen på ett sådant sätt, som om den skulle blifvit antagen den 4 november (se bil. n:r 106). Man har tydligen, såsom Birkeland anmärkt, »velat hänföra allt till den verkliga afgörelse-dagen, ehuru de slutliga akterna först senare kommo till stånd, och derföre blefvo de nu ifrågavarande akterna samtliga antedaterade (se Birkelands sid. 126, not. 2 citerade uppsats, s. 9).

Medan man å Svenska sidan betraktade Grundlagens bekräftelse den 10 november såsom en sanktion, å Norska sidan åter såsom en ratifikation, var man emellertid, såsom genom den föregående framställningen torde vara ådagalagdt, å båda sidor ense derom, att den var en bekräftelse gifven af Konungen af Sverige, Svenska kronans innehafvare, Sveriges rikes representant.

Denna uppfattning fick ett klart uttryck i det svar på Storthingets adress af den 24 januari 1837, som Konung Carl Johan den 21 februari s. å. afgaf i Norska statsrådet. »>Föreningen mellan Sverige och Norge, afslutad den 20 oktober 1814, utgör», yttrade han, »grunden till 1 §i Konstitutionen af den 4 nov. 1814, hvilken blef sanktionerad den 10 i samma månad. Denna § härflyter af de rättigheter, som Sverige genom traktater hade förvärfvat på konungariket Norge. Staternas historia, som Storthinget åberopar, visar, att Norge, alltifrån 1536, endast utgjort en Dansk provins; att det icke sedermera varit i besittning af någon lagstiftningsrätt före freden i Kiel; och att det först är från den 10 nov. 1814, den dag då Konungen besvor Grundlagen, som Norge blifvit erkändt såsom ett med Sverige under en gemensam Konung förenadt konungarike, och varit i besittning af de rättigheter, dem Sveriges Konung, i Sveriges namn, åt detsamma försäkrat» 1.

Ett lika klart och otvetydigt uttryck för nämda uppfattning, finner man i följande yttrande af protokollskomitén vid 1830 års Storthing, närmast föranledt deraf, att i en Kongl. resolution af år 1827 förekommit uttrycket, att Grundlagen var af Konungen »>sanktionerad». Komitén »kan», hette det, »icke förstå, huru Grundlagen kan sägas vara sanktionerad af Hans Majestät, så vida ordet sanktionera skall förstås så och i den mening, hvari det förekommer i Grundlagens § 78, och att det skall tagas i en annan betydelse, är icke tillkännagifvet. Men att Hans Majestät icke kan sägas hafva sanktionerat Grundlagen på samma sätt, som Högstdensamme sanktionerar Storthingens beslut om lagar, måste otvifvelaktigt erkännas, om man erinrar sig sättet, hvarpå den nu gällande Grundlagen är bragt till stånd. Som bekant underhandlade de af Hans Svenska Majestät förordnade kommissarierna och den af det urtima Storthinget utsedda komitén på det genom konventionen i Moss bestämda sätt, och sedan begge parterna kommit öfverens om bestämmelserna, blef Grundlagen utfärdad. Den mellan Norge och Sverige existerande föreningen under en Konung och den Svenske Konungens uppstigande på Norges tron grundar

1 Sveriges Stats-Tidning för den 25 Februari 1837. Officiella afdelningen.

Alin, Svensk-Norska Unionen. I.

9

2

sig således på en traktat, hvarföre det också i den af den nu regerande Konungen på den då varande Svenske Konungens vägnar under den 10 november utfärdade kungörelsen heter, att Högstdensamme antager, stadfäster och bekräftar Grundlagen, ungefär samma uttryck, som brukas vid ratifikationer af de mellan särskilda makter ingångna traktater, se t. ex. traktaten mellan Sverige och Norge på den ena och Ryssland på den andra sidan af den 26/14 februari 1828, der i ratifikationen likaledes förekomma orden: »antaga, stadfästa och ratificera>>1.

Den af Konungen af Sverige antagna och bekräftade Grundlagens innehåll vittnar ock med tillräcklig tydlighet om dess natur af en öfverenskommelse mellan Sverige och Norge. Man behöfver endast läsa första punkten af dess första paragraf för att få bevis för detta påståendes sanning. Denna punkt lyder så: »Kongeriget Norge er et frit, selvstændigt, udeleligt og uafhændeligt Rige, forenet med Sverrige under een Konge», d. v. s.: Konungariket Norge skall vara förenadt med Sverige under en Konung, men dock så, att det på samma gång är ett fritt och sjelfständigt rike, som ej kan delas eller afhändas. Och läser man de följande stadgandena i Grundlagen, så finner man, att den icke blott innehåller bestämmelser, som angå båda rikena, utan öfver hufvud är i så hög grad beräknad på en förening med Sverige, att den, om föreningen en gång upplöstes, uppenbarligen måste undergå ej obetydliga förändringar». Man har också fullt otvetydiga bevis derpå, att båda de förhandlande parterna, då de underhandlade om Grundlagens innehåll, ansågo sig underhandla om vilkoren för föreningen mellan de båda rikena.

Ett dylikt bevis har man, hvad Storthinget angår, deri, att det efter att den 20 oktober hafva beslutit, att Norge skulle »under vissa vilkor förenas med Sverige under en Konung», och efter att samma dag hafva bestämt, att konungavalet skulle företagas först »sedan man kommit öfverens om de förändringar, som rikets Grundlag skulle undergå»>, samt att »de vilkor, hvarunder Norge och Sverige skulle förenas, närmare skulle öfvervägas och fastställas, sedan komitén för att mottaga meddelanden af de Svenska kommissarierna hade genomgått de från Storthingets medlemmar till komitén insända betänkandena»> rörande de Svenska kommissariernas grundlagsförslag -underhandlade med dessa kommissarier om lydelsen af hvarje särskild paragraf i den

1 Storth. Forh. 1830, IV, s. 304--6.

2 Se Aschehoug, Norges offentlige Ret, II, 1, s. 29.

3 Se Storth. Forh. 1814, s. 194, f. och 293; jfr sid. 85, f. härofvan.

blifvande Grundlagen'. Och ett lika otvetydigt bevis för, att underhandlingarna à Konungens sida fördes under samma förutsättning, har man deruti, att Kongl. Maj:t den 6 mars 1815 till Sveriges rikes Ständer yttrade, att Grundlagen blef öfverenskommen och stadfästad till följe af de underhandlingar om »vilkoren för den blifvande föreningen mellan båda länderna», som i kraft af konventionen i Moss egde rum mellan Kongl. Maj:ts kommissarier och Norges rikes Storthing2.

Det var således med full sanning, som konstitutions-komitén vid 1818 års Storthing betecknade Grundlagen såsom »den med Sverige afslutna föreningsakten» 3.

VIII.

En dylik akt, till alla dess delar gällande för Sveriges rike, kunde Konungen utan hinder af någon bestämmelse i Svenska Grundlagarne afsluta, för så vidt den icke innehöll stadganden, för hvilkas tillämpning fordrades Svenska Ständernas medverkan. Men funnos der dylika stadganden, så kräfdes, för att föreningsakten i sin helhet skulle ega gällande kraft för Sveriges rike, att Sveriges rikes Ständer i fråga om dem gåfvo sitt samtycke.

Redan under Konungens rådgifvares förhandlingar i september 1814 om de ändringar, som Norges Grundlag af den 17 maj 1814 skulle undergå med anledning af Norges förening med Sverige, insåg man, att denna förening äfven skulle komma att påkalla förändringar i Sveriges Grundlagar. I sitt förslag till de artiklar, som skulle införas i kommissariernas instruktion, yttrade nämligen statsråden, att de förändringar, som i följd af föreningen komme att ega rum i Svenska Regeringsformen, ej borde hos Konungen väcka någon betänklighet att antaga Norska Regeringsformen, men att han skulle förbehålla sig rättighet att »underställa Svea rikes Ständer de jemkningar, som vid Svenska Regeringsformen blifvit föranledda» 4.

Man finner ock, att de Svenska kommissarierna under förhandlingarna om Grundlagens blifvande innehåll åtminstone i ett fall gifvit sitt godkännande åt dess bestämmelser endast med förbehåll af en följande öfverenskommelse mellan Konungen och Svenska Ständerna". I sin

Se sidd. 93-101 och 105 härofvan.

2 Se berättelse om hvad sig i rikets styrelse tilldragit sedan sista riksdag; gifven Stockholms slott d. 6 mars 1815: bih. t. Riksst. prot. 1815, I, s. 115. 3 Storth. Forh. 1818, VI, s. 177.