Images de page
PDF
ePub
[merged small][ocr errors][merged small][merged small][merged small][merged small]
[ocr errors]

Corresp. of Fox Lord Russells ofvan angifna arbete (IV.)

Corresp. of Wellington = Duke of Wellingtons d:o d:o (VI.)

Corresp. of Castlereagh Marquisens af Londonderry

d:o d:o (VI.)

Canning and his times Stapletons d:o d:o.

[ocr errors]

=

Correspondance de Napoléon

Life of Pitt Earl Stanhopes d:o d:o (IV.)
Corresp. de Nap.
I:er (XV.)

Hughes

Lefebvre

[blocks in formation]

Då konung Gustaf IV Adolf under inflytande af det bittra hat, han under sin vistelse i Karlsruhe genom intriganta emigranters föreställningar småningom fattat till sin store samtida, Napoléon Bonaparte, beordrade sin i Paris residerande minister, baron Ehrensvärd, att protestera mot den kränkning af Badens och Tyska rikets område, som förste konsuln tillät sig genom hertigens af Enghien bekanta häktning i Ettenheim d. 15 Mars 1804 samt derefter, sedan bemälde hertig d. 21 i s. m. blifvit arkebuserad, befalde baron Ehrensvärd att lemna Paris, ådrog konungen genom dessa sina åtgärder Sverige en allvarsam fara att invecklas i stridigheter med det revolutionerade, öfvermäktiga Frankrike.

Denna fara syntes emellertid, vid första påseendet, ej vara synnerligen fruktansvärd. Visserligen hade Sverige till följd af sin neutrala hållning under den jättekamp, som det gamla Europa under tioårsperioden 1792-1802 utkämpade mot den franska revolutionen 1), kommit att intaga en särdeles isolerad ställning inom det europeiska statssystemet och egde för tillfället ingen enda pålitlig bundsförvandt. Visserligen var ock Frankrikes makt oerhörd, och väl stodo republikens härar redan i Hannover, vid hjertat af den preussiska monarkien och vid Danmarks gränser. Men tack vare sitt undandragna läge syntes dock Sverige vara skyddadt för de franska vapnen. Utan

1) Sveriges förhållande till Frankrike under Gustaf IV Adolfs förmyndarregering har Prof. S. J. BOËTHIUS skildrat i en afh. i Hist. Tidskr. 1888-89. För Sveriges och Frankrikes inbördes förhållanden under de första åren af Gustaf IV Adolfs egen regering finnes, mig veterligen, intet utförligare arbete än SCHINKEL-BERGM.

större risk tycktes Sverige i sin afskilda vrå af verlden kunna trotsa Frankrikes öfvermod.

En åtkomlig besittning egde dock Sverige. Och det var det i och för sig sjelft skäligen obetydliga Svenskpommern, sista återstoden af Sveriges en gång så vidsträckta landområden på Östersjöns södra kust. Provinsens enda fasta plats var den gamla fästningen Stralsund, landet utgjorde inalles endast omkr. 70 geogr. mil och egde blott (1802) vid pass 115,000 inv. 1). Landet var likvisst ganska vigtigt, ur militärisk-politisk synpunkt betraktadt. Det kunde med fog liknas vid ett stort brohufvud, till hvilket Sverige med lätthet kunde öfverskeppa trupper, närhälst det fann sig föranlåtet att inblanda sig i Mellaneuropas stridsfrågor. Sålänge Sverige egde denna provins eftersöktes gerna dess bundsförvandtskap, när Mellaneuropa försattes i krigstillstånd, och från samma provins hade Sverige särskildt en lämplig utgångspunkt för ett anfall söderifrån på Danmarks fastlandsbesittningar 2).

Ett franskt anfall på Svenskpommern låg alltid inom de politiska beräkningarnes område. Frankrike befann sig sedan våren 1803 åter i krig med Storbritannien och kunde med visshet vänta sig, att Storbritannien förr eller senare skulle indraga fastlandets militärstater i detta krig. Det föreföll derföre icke osannolikt, att Napoléon, som var van att handla hänsynslöst och dådkraftigt, såsnart det gälde att i rätt tid oskadliggöra en fiende, skulle af Gustaf Adolfs demonstrationer taga sig anledning att ockupera Svenskpommern, genom hvars besättande Frankrike skulle utestänga Sverige från Europas egentliga fastland och tillika hålla hela Nordtyskland i schack.

Sverige kunde näppeligen utan svärdsslag tillspillogifva Pommern. Sveriges värdighet och ära fordrade, att Stralsunds fästning, med hvars namn så månget minne af

1) Riksreg. 1804 pag. 55 o. Friherre D'ALBEDYHLS "Und. relation ang. dess i Pommern uppdragna förrättning". Dat. Stralsund d. 22 Juli 1793. Samlingen Pommeranica N:o 398 i R. A.

2) Jfr BJÖRLIN sid. 64.

svenska vapenbragder var förbundet, erhöll ett kraftigt försvar, i händelse af ett franskt öfverfall. Ett dylikt öfverfall hade Gustaf Adolf fruktat redan vid Hannovers besättande af fransmännen, hvilket egde rum strax efter det förnyade utbrottet af kriget mellan Frankrike och Storbritannien, och konungen hade då låtit förstärka garnisonen i Stralsund för att skydda fästningen för en öfverrumpling. Att i längden försvara Stralsund mot Frankrikes härsmakt öfversteg dock ostridigt Sveriges krafter, och Sverige måste derföre, såvida det skulle tänka på ett varaktigare försvar af sina besittningar i Tyskland, ovilkorligen se sig om efter bundsförvandter. Detta insåg också Gustaf IV Adolf. 1803 hade han vändt sig till sin mäktigaste grannfurste, sin svåger, tsar Alexander med ett förslag till allians emellan Sverige och Ryssland i och för skyddandet af Nordtysklands af Frankrike hotade lugn och säkerhet. Detta förslag hade tsaren visserligen afböjt, men han hade låtit affatta sitt afslag i sådana ordasätt, att Gustaf Adolf nu, efter ett års förlopp, trodde sig med hopp om framgång kunna förnya sina föreställningar i St. Petersburg. 1) När baron Ehrensvärd före sin afresa från Paris inberättade till Karlsruhe, att Napoléon verkligen troddes skola besvara Gustaf Adolfs opinionsyttringar i anledning af hertigens af Enghien öde med ett anfall på Svenskpommern 2), affärdade konungen en befallning till sin ambassadör vid ryska hofvet, excellensen C. v. Stedingk att af den ryska regeringen begära ett distinkt svar på, hvad Ryssland ämnade göra, om Napoléon från Hannover attackerade Mecklenburg och Svenskpommern.

Befallningen till v. Stedingk afgick d. 13 April. Innan konungen ännu på länge kunde förvänta att bekomma svar från sin ambassadör posttiden mellan Karlsruhe och St. Petersburg var vid denna tid omkr. 15 dagar öfverraskades han af att i en depesch från St. Petersburg af d. 30 Mars finna en apostill i chiffer, hvari v. Stedingk

1) Jfr ZLOBIN sid. 35-36.

2) Depesch från Ehrensvärd d. 7 April 1804.

berättade, att Rysslands dåvarande utrikesminister, furst Czartoryski, för honom (Stedingk) muntligen tillkännagifvit, att kejsar Alexander påmint sig Gustaf Adolfs under föregående år tillkännagifna oro öfver fransmännens invasion i Tyskland och numera vore beredd att förbinda sig med konungen för att med vapenmakt motsätta sig ytterligare eröfringsföretag af Frankrike. Gustaf Adolfs offentliggjorda tänkesätt, det förtroende dessa ingåfvo kejsaren och det gemensamma intresset borde låta denna förbindelse blifva till allmän nytta, hälst Europas flesta furstar syntes antingen likgiltiga för sin belägenhet eller intagna af skräck för Frankrikes makt och dess gränslöst ärelystne ("ambitieux et indéfinissable") beherskare. Kanske skulle kejsaren af Ryssland och konungen af Sverige genom att gifva ett exempel på beslutsamhet och mod kunna åstadkomma en allmän väckelse 1).

Dessa underrättelser från St. Petersburg voro välkomna för Gustaf Adolf, då de ju tydligen läto hoppas, att Ryssland i fall af behof skulle på det kraftigaste hjelpa Sverige att försvara de svenska utmarkerna på Östersjöns södra kust. I den mot Napoléon hatfulla sinnesstämning, hvari konungen befann sig, kunde han ej häller underlåta att med lifligaste tillfredsställelse erfara, att tsaren umgicks med vidsträckta planer till den franska öfvermaktens bekämpande. För sin personliga del åtrådde Gustaf Adolf knappast någonting lifligare än att få ingå ett krigsförbund med tsaren och sedan vara honom behjelplig att sätta hela det ännu af Frankrike oberoende Europa i harnesk mot Bonaparte. Liksom sin far längtade Gustaf Adolf att få spela en framstående roll i tidens stora tilldragelser, att blifva bemärkt i verlden och först och sist att vinna rykte som en värdig ättling till Sveriges forne hjältekonungar. Utan att ega ett spår till fältherretalang, menade sig den hederlige konungen vara kallad att utföra lysande vapenbragder i spetsen för sin armé i det nya koalitionskrig, som han nu efter underrättelserna från St. Peters

1) SfP. d. 30 Mars 1804.

« PrécédentContinuer »