Adolf att den 2 Juli uppsäga sin vapenhvila1). Det torde vara olämpligt att härstädes närmare utveckla de skäl, som Gustaf Adolf trodde sig ega att utmana fransmännen till strid i samma ögonblick, som de tillkämpat sig en afgörande seger öfver sina mäktigaste fiender. Jag tillåter mig dock att anmärka, att konungen handlade efter den gamla grundsatsen "bättre sent än aldrig“, att han beräknade, att underrättelsen om den svensk-engelsk-preussiska diversionens snara verkställande möjligen skulle kunna utöfva något inflytande på de fredsunderhandlingar, hvartill det fransk-ryska vapenstilleståndet gaf uppslag, att han ville lägga ett band på tsar Alexander, så att denne i sin förtret öfver Sveriges långvariga overksamhet under kriget icke skulle totalt tillspillogifva Sveriges intressen, samt att han slutligen hoppades att åtminstone vinna några fördelaktiga medgifvanden af marskalk Brune, som på den korta tiden af tio dagar, vapenhvilans uppsägningstid, icke skulle hinna att inhemta några förhållningsorder från Napoléon 2). Konungens beräkningar slogo fel. Tsar Alexander och konung Fredrik Wilhelm ingingo, utan hänsyn till Gustaf Adolfs krigsplaner, d. 7 o. 9 Juli fred med den öfvermäktige Napoléon, som derefter icke egde flere fiender under vapen än Storbritannien och Sverige. Och hvad marskalk Brune angick, så utöfvade vapenhvilans uppsägelse på ho 1) Jfr SCHINKEL-BERGM. sid. 232. Hist. Tufla I. sid. 62. Öfverste Engelbrechten, som den 20 Juni ankom till Stralsund från Pillau, medförde den första underrättelsen om slaget vid Friedland StL. den 20 Juni och genom bref från den franske generalstabschefen Fay till öfverste Tavast erhölls den 2 Juli underrättelse om stilleståndet i Tilsit. Jfr för öfrigt WtE. den 28 Juni. Mot SCHINKEL-BERGM. (sid. 232) vill jag särskildt anmärka, att general Clinton vid sin ankomst till Stralsund enligt Wetterstedts bref till Ehrenheim ej hade någon upplysning att lemna om slaget vid Friedland. 2) StL. och St P. den 2 Juli 1807, WtE. den 2 Juli och SCHINkelBERGM. sid. 233. Pierreponts och preussarnes uppfattning af konungens uppsägning af vapenhvilan i Schlatkow skildrar Wetterstedt i sitt bref till Ehrenheim ganska tydligt med orden: "Pierrepont och preussarne studsade, men beundrade". nom ingen annan inverkan, än att han med segervisshet upptog stridshandsken och afslog alla försoningsförslag. I morgongryningen d. 13 Juli inbröto marskalkens trupper i Pommern, hvars gränser försvarades endast och allenast af de svenska trupperna. General Blüchers preussiska kår var nämligen försatt i overksamhet genom konung Fredrik Wilhelms försoning med Napoléon, och de engelska hjelptrupperna höllo sig försigtigtvis utom all fara på ön Rügen. En del af den andra hannoveranska divisionen var för öfrigt ännu sysselsatt med att debarkera. Om aftonen d. 14 Juli var den svenska armén tillbakadrifven inom Stralsunds murar 1). Sådan var den länge förberedda och förebådade diversionens första vapenbragd! Diversionen kom försent i gång, och när den till sist sattes i verket var dess misslyckande gifvet. Hvem nu emellertid, antingen den svenska eller den engelska regeringen, eger hufvudskulden till diversionens missöde det torde den föregående framställningen gifva vid handen. Sedan den svenska armén blifvit tillbakaträngd och innesluten inom Stralsunds fästning, hade Gustaf IV Adolf, såsom kändt är, ingen tanke på att ingå fred med Napoléon, denne fiende, som konungen allt djupare hatade i samma mån, som hans egna motgångar och olyckor tilltogo. Rysslands och Preussens monarker upplyste sin svenske f. d. bundsförvandt om Napoléons beredvillighet att sluta fred med Sverige, men Gustaf kunde icke förmå sig att lyssna till deras föreställningar 2). Konungen var oryggligare än 1) Om fransmännens förnyade inbrott i Pommern -- BJÖRLIN (201—214). 2) Fredrik Wilhelms bref till Gustaf Adolf af d. 16 Juli och baron Budbergs bref till Wetterstedt af d. 10 i s. m. Hist. Tafla I. Bil. 55 o. 56. Båda brefven ankommo till Stralsund på aftonen d. 21 Juli. någonsin förr besluten att icke erkänna Napoléon såsom rättmätig och legitim herskare. Napoléons underbara segerlycka hade gjort ett så starkt intryck på konungens öfverspända sinne, att han vid denna tid allvarligare än förr synes hafva hängifvit sig åt den tanken, att den väldige verldstormaren icke var någonting mindre än det vilddjur, som enligt apokalypsen skall gissla menskligheten i de yttersta dagarne 1). Huru oerhörd Napoleons makt än var efter Rysslands och Preussens besegrande, förtviflade dock icke Gustaf Adolf om sin ställning. Storbritannien höll ännu ut i striden mot kontinentens besegrare, och dess krigsmakt var i sanning fruktansvärd, fastän densamma blifvit så illa brukad under det sista verldskriget. Hösten 18072) räknade Englands tjenstgörande örlogsflotta den fabellika styrkan af 602 skepp, hvaraf 100 linieskepp och 141 fregatter3). Sommaren 1805 uppgick Englands armé till 137,000 m., oberäknadt närmare 72,000 m. milis och 400,000 m. "volunteers" 4). Med Storbritanniens hjelp kunde konungen af Sverige först och främst hoppas att ihärdigt kunna försvara Stral 1) Den 22 Juli 1807 skref konungen det egendomliga bref, som fins tryckt i Hist. Tafla I, Bil. 58. Samma dag skref Wetterstedt till Ehrenheim (WtE. d. 22 Juli), att Gustaf Adolf förtrott kabinettsekreteraren, att konungen uträknat, att Napoléon var det af profeten skildrade vilddjuret. Jfr SCHINKELBERGM. sid. 241 och WETTERSTEDTS biogr., sid. 83. TROLLE-WACHTM. I, sid. 73. För kuriositetensskull och enär jag icke i tryck sett någon förklaring på, huru vissa af Napoléons samtida beräknade bokstäfverna i kejsarens namn, så att af desamma kunde bildas talet 666 (vilddjurets tal enl. apokalypsen), tillåter jag mig meddela, att Adlerberg i en apostill af d. 8 Juli 1808 berättar för konungen, att en engelsk prestman i ett engelskt dagblad tolkat kap. 13 i Uppenbarelseboken såsom hänsyftande på Napoléon. För att få kejsarens namn att passa in på talet 666, borde det enligt prestmannens uträkning skrifvas: Neapoleon Buonaparte (A=1, B=2, E=5, L=20, N=40, 0=50, P=60, R=80, T=100, U=110). 2) Efter den danska krigsflottans eröfring. 3) SfL. d. 6 Nov. 1807. Samtidigt egde Ryssland 15 och Sverige 12 sjödugliga linieskepp i Östersjön. WtE. d. 5 Nov. 1807. 4) SfL. d. 2 Juli 1805. sunds fästning, och skulle denna fästning än till sist blifva tvungen till kapitulation, så skulle icke dermed just så synnerligen mycket vara förloradt, förutsatt att den inneslutna armén i tid räddades genom en hemtransport öfver Östersjön. Svenskpommern var, såsom förut är sagdt, i och för sig sjelft en skäligen obetydlig besittning, hvarför dess förlust skulle vara föga kännbar, blott den svenska vapenäran i alla händelser bevarades. Det egentliga Sverige såg ännu ut att ligga utom Napoléons maktsfer. Storbritanniens flottor voro efter Nelsons stora seger vid Trafalgar allenaherskande på hafven. Engelska linieskepp gjorde icke blott sundet vid Calais till en oöfverstiglig gräns för Napoléons herravälde, utan skyddade ock Sicilien åt Ferdinand af Neapel, denne konung, som af Napoléon blifvit frånröfvad alla sina fastlandsbesittningar. Att nu Napoléon skulle kunna utrusta en expedition mot Sverige från de under hans välde varande hamnarne i Nordtyskland, syntes icke gerna vara möjligt. När han icke mäktade att föra en armé öfver de smala sunden vid Messina och Calais, föreföll det otroligt, att han skulle kunna föra en krigshär öfver den breda hafsarmen mellan Skåne och Nordtyskland. Och någon annan väg för ett angrepp på Sverige stod honom ännu icke öppen. Till Öresund kunde han icke föra sina vapen utan att bana sig fram genom Danmark, hvilket rike hittils iakttagit en sträng neutralitet. Anfölles Danmark, framgår det af underhandlingarne mellan Sverige och Storbritannien under slutet af år 1806, att det var Gustaf Adolfs åsigt, att såväl Storbritannien som Sverige borde ila till dess hjelp. Med Englands millioner och flottor till sitt stöd, med Östersjön och Bälten till sitt skydd, hade Nordens folk måhända kunnat värna sin sjelfständighet äfven mot en så öfvermäktig fiende som Napoléon. Och framkomme ock Napoléons härar, på ett eller annat sätt, till Öresund, så voro de derför icke i Skåne. Englands flottor borde omöjliggöra hvarje krigsföretag mot Sverige, så länge sundet var öppet, och att vintern skulle slå en så stark isbrygga deröfver, att detsamma kunde öf verskridas af en större armé, var alltid ovisst, på samma gång som en dylik öfvergång alltid skulle vara ett vågstycke. Mot öster låg Sverige blottadt för ett anfall i Finland det är sant men Gustaf Adolf trodde sig icke hafva någonting att befara från Ryssland. Alexander hade ingått fred med Napoléon, detta var kändt, men det ödesdigra förbundet mellan de båda herskarne var ännu en hemlighet, åtminstone för konungen af Sverige, som icke ville tro sin svåger och f. d. bundsförvandt hysa några fiendtliga afsigter emot Sverige1). Men syntes också icke alldeles uppenbarligen konungens af Sverige iråkade belägenhet så utomordentligt farlig, så blef den det dock inom kort och var det delvis redan. Farorna dröjde icke att visa sig! Först och främst återkallades de till Pommern ankomne engelska hjelptrupperna tidigare än Gustaf Adolf väntat, och derigenom så godt som omöjliggjordes ett mera ihållande försvar af Sveriges sista besittning i Tyskland. Såväl truppernas öfverbefälhafvare, lord Carthcart, som envoyén Pierrepont uttallade strax efter erhållen underrättelse om den olyckliga vändningen i ryssarnes och preussarnes krig mot Napoléon såsom sin öfvertygelse, att den engelska regeringen snarligen torde gifva trupperna order att åter embarkera 2), men för att om möjligt förekomma detta, tillskref Gustaf Adolf d. 20 Juli konung Georg ett egenhändigt bref, hvari Gustaf med uttryck af sin tacksamhet för hjelptruppernas afsändning uttalade den förhoppningen, att desamma måtte tillåtas understödja svenskarne i försvaret af Stralsund, på vilkor att Gustaf i tid tillkännagåfve, när denna fästning ej längre kunde försvaras 3). 3) StL. d. 20 Juli. “Si un concours de malheureuses circonstances et le changement subit opéré dans le systême de la Russie skrifver ko:n ne Nous permettent plus d'éspérer entièrement le même succès de Nos efforts communs, il M'est cependant impossible de croire, que V. M. veuille choisir ce moment pour retirer les troupes, qu'Elle M'a envoyés et dont j'ai fait passer la plus grand partie dans l'île de Rûgen, afin de ne les |