Images de page
PDF
ePub

-

Trots allt Pierreponts och Cathcarts tal fattade konungen en viss förhoppning om, att hans begäran skulle beviljas, då han i slutet af Juli från sin nye minister i London, den ovanligt duglige och energiske Adlerberg1) erhöll underrättelser, som buro vittne om Storbritanniens afsigt att med all makt skydda och understödja sin siste och ende bundsförvandt i kriget mot Napoléon. I en depesch af d. 10 Juli skref ministern, att han föregående dag haft en konferens med Canning i anledning af en kabinettsskrifvelse från Stralsund af d. 20 Juni, hvari Wetterstedt omnämt, att ett rykte gick om stora motgångar för ryssarne och preussarne. "Canning autoriserade mig formligen skref Adlerberg att vederlägga alla rykten om de pommerska truppernas återkallande, ehuru han ansåg diversionen i Nordtyskland helt naturligt vara beroende af händelsernas utveckling i öster." I en annan depesch af d. 14 Juli, hvilken ankom till Stralsund d. 27 i s. m. 2), omtalade Adlerberg, att han samma dag, som depeschen var daterad, haft en konferens med Cannings understatssekreterare, hvilken vid konferensen egde kännedom om Napoléons och Alexanders möte i Tilsit. Understatssekreteraren hade förklarat, dock endast såsom sin enskilda öfvertygelse, att Storbritannien skulle orubbligt vidblifva sitt franskfiendtliga system, äfven om tsaren försonade sig med Napoléon, och att Storbritannien var beredt att understödja Sverige, "sin ende bundsförvandt", icke blott med de trupper, som redan blifvit afsända, utan äfven med den en gång utlofvade tredje hannoveranska divisionen jämte än flere trupper och desslikes örlogsskepp, om konungen af Sverige ansåge sig vara i behof af sådana 3).

[ocr errors]

exposer inutilement.

--

Je vous promets, Mr Mon Frère, d'être le premier à Vous instruire, quand les choses en seront venues au point, que la présence de ces troupes ici ne remplira plus le but que Nous Nous etions proposé. 1) Ankom d. 23 Juni till London.

2) WtE. d. 27 Juli.

3) Om detta understatssekreterarens uttalande skrifver Wetterstedt d. 27 Juli till Ehrenheim (WtE.): "Af Adlerbergs apostill af d. 14 lärer Tit, se, att England

medelst nya löften söker förleda oss till vidare upp

I

Några dagar sedan denna depesch kommit Gustaf Adolf till handa, styrde en engelsk brigg in till Rügens kust, medförande vigtiga regeringsorder från London. en audiens den 3 Aug. framstälde mr Pierrepont de ankomna ordernas innehåll för Gustaf Adolf. Förloppet af denna audiens är alltför väl kändt för att härstädes behöfva utförligare skildras 1). Pierrepont återkallade, i korthet sagdt, under åberopande af den separata artikeln till militärkonventionen i London hela den engelska krigsstyrkan i Pommern. Konungen blef ytterst öfverraskad af ministerns begäran; han hade förmodligen väntat sig att erhålla en formlig försäkran om Storbritanniens verksamma deltagande i Stralsunds försvar och fann sig nu i stället med ens beröfvad allt understöd. I första hettan hotade konungen att icke fästa afseende vid envoyéns framställning och gaf först i en följande audiens den 5 Maj sitt bifall till de engelska truppernas skyndsamma inskeppning, sedan Pierrepont i ärendet inlemnat en skriftlig not och konungen hunnit att närmare begrunda de skäl, som Pierrepont mundtligen anfört för den engelska regeringens handlingssätt.

Samtidigt med att konungen i Stralsund biföll de hannoveranska truppernas afresa, hade Adlerberg i London en konferens med Canning. Canning hade under senare hälften af Juli månad gifvit den ena försäkringen efter den andra om Storbritanniens afsigt att icke blott icke återkalla sina trupper från Pommern, utan äfven att dit afsända äfven den tredje hannoveranska divisionen 2), men

offringar. Konungen var mycket nöjd med den af understatssekr. lord Fitzharris handlöst framkastade försäkran om mera trupper och en flotta i Östersjön.“

1) Hist. Tafla I sid. 78-79. SCHINKEL-BERGM. sid. 240. WtE. den 4 och 8 Aug.

2) Den 17 Juli lofvade Canning, att den tredje divisionen ofördröjligen skulle afgå. SfL. den 17 Juli. Den 24 Juli, då befallning om truppernas återkallelse dock i verkligheten redan afgått, sade Canning, att order om den tredje divisionens afgång voro gifna, och tillade, att, ehuru han på det högsta beundrade Gustaf Adolfs hjeltemod att uppsäga sitt stillestånd oaktadt Rysslands och Preussens ingångna vapenhvila, skulle han likväl hafva

nu i början af Augusti behagade statssekreteraren till sist erkänna, att Pierrepont erhållit bestämda order att ingå i underhandling om de engelska truppernas tillbakadragande ur Pommern. Han tillade emellertid, att de icke skulle bortföras utan Gustaf Adolfs "fullkomliga agrément" eller innan trupper hunne öfverföras från Sverige för att ersätta de engelska, och förklarade uttryckligen, att den engelska regeringen vore färdig att genast träffa öfverenskommelse om subsidier för dessa, möjligen ifrågakommande, nya trupptransporter från Sverige 1).

I en senare konferens tillkännagaf statssekreteraren, att Pierrepont "länge sedan erhållit instruktioner att erbjuda Gustaf Adolf förökade subsidier, om konungen skulle behöfva sådana för Stralsunds försvar 2).

Dessa förklaringar af Canning om Storbritanniens beredvillighet att tillhandahålla Sverige förökade subsidier synas icke hafva varit annat än “armbågabud“. Pierrepont erbjöd åtminstone icke veterligen några nya subsidier, då han återkallade de engelska hjelptrupperna. Den enda utväg att reda sig ur de svårigheter, hvilka skulle uppstå genom de engelska truppernas afresa, som sagde envoyé föreslog konungen, var att ingå en ny vapenhvila med fransmännen. En dylik vapenhvila kunde dock numera icke erhållas utan med uppgifvande af Stralsunds fästning 3).

önskat (!) att dermed uppskjutits, till dess alla 3 divisionerna af de engelska trupperna hunnit ankomma. SfL. den 24 Juli. Den 31 Juli sade Canning, att fråga aldrig hade varit att återkalla de till Pommern sända engelska trupperna. SfL. den 31 Juli. Det var för att äfven för Sveriges sändebud förhemliga anfallsplanen mot Seland, som Canning på detta sätt förhalade tiden med osannfärdiga försäkringar.

1) SfL. den 5 Aug. Ännu förhemligade statssekreteraren den engelska anfallsplanen mot Seland. I sin konferens med Adlerberg lät statssekreteraren påskina, att trupperna bortkallades endast, på det att icke en alltför sen årstid skulle göra deras hemförsel farlig eller omöjlig, och låtsade tro, att trupperna skulle behöfvas i sjelfva England för att afvärja en till våren 1808 motsedd fransk invasion.

2) SfL. den 18 Aug.

3) Se härom BJÖRLIN sid. 213 och Corresp. de Nap. 12704.

Detta visste Pierrepont säkerligen väl, och derför låg i hans förslag om ett nytt stillestånd ett tillkännagifvande af, att Storbritannien icke längre satte något värde på Sveriges fortfarande besittning af den pommerska utmarken.

Om sålunda den engelska regeringen återkallade sina trupper från Pommern, utan att vidare bekymra sig om Stralsunds kommande öde, så är det åter uppenbart, att den i fästningen inneslutna, skäligen obetydliga svenska armén ej skulle på egen hand kunna prestera något mera lysande försvar, hälst Gustaf Adolf sjelf saknade alla anlag såsom fältherre och hans tillstädesvarande generaler ej häller besutto någon mera framstående förmåga. Icke fullt en månad efter engelsmännens bortsegling utrymde svenskarne Stralsund och snart derefter äfven ön Rügen 1). Nämda ö öfvergafs, såsom bekant, i kraft af en mellan general Toll och marskalk Brüne den 7 Sept. i Stralsund afsluten konvention 2), enligt hvilken den svenska armén emot vilkor af Rügens evacuation fick obehindradt återvända till Sverige. Den 16 Sept. ankrade nio svenska linieskepp vid Rügens kust för att ombesörja truppernas hemtransport. Den 28 i s. m. lemnade den sista svenska truppafdelningen Rügen.

Sverige var utdrifvet ur Tyskland. Det hade förlorat sista återstoden af de besittningar, som voro frukten af det trettioåriga krigets segrar och bedrifter. Med Frankrike förvärfvade Gustaf II Adolf och hans generaler och statsmän åt vårt fädernesland makt och inflytande i Tyskland, mot samma Frankrike förlorade Gustaf IV Adolf Sveriges sista fästning, sista landområde derute. Gustaf II Adolf kämpade i förening med Frankrike för Europas jämvigt emot det tyska kejsardömets öfvervälde, Gustaf IV Adolf uppträdde såsom bundsförvandt åt samma kejserliga hus emot det revolutionerade Frankrike, som hotade att slå hela Europa i bojor. Den förre konungen satte i striden sin lit till Sveriges folk, som med trohet och hänförelse

1) Om Stralsunds kapitulation se särskildt Mina första krigsb. sid. 81-83.

2) Konventionen är återgifven hos BJÖRLIN sid. 224-225.

följde sin konung på hans segerrika bana, den senare konungen deremot drog ut i fejden utan att fråga efter sitt folks önskningar och tvangs derföre att ställa sig och sin här i en främmande och egennyttig nations sold. Liksom folkets kärlek i mycket förklarar Gustaf II Adolfs underbara framgångar, så förklaras också Sveriges betydelselösa, nästan förnedrande uppträdande under de stormiga krigsåren 1805-07 delvis, om också icke väsentligen, deraf, att Gustaf IV Adolf ej hade sitt eget folk tätt bakom sig till stöd och hjelp, utan i stället var till ytterlighet beroende af en nation, som endast så tillvida tog hänsyn till Sveriges ära, framgång och säkerhet, som dess egna intressen kommo dermed öfverens.

[blocks in formation]

Hade de olyckliga följderna af Gustaf Adolfs antinapoleonska politik stannat vid förlusten af Pommern, då hade dermed, jag upprepar det, icke så synnerligen mycket varit förloradt. Sedan armén lyckligen återkommit till fosterjorden, hoppades också verkligen mången fosterlandsvän, att Sveriges olyckor för den närmaste framtiden voro slut. Hafvet skilde Sveriges skär från Napoléons välde, och Sverige tycktes derföre ligga utom träffhåll för den mäktiges vrede. Men dess värre svekos dessa förhoppningar!

Sveriges ställning var underminerad. I de ryktbara sammankomsterna i Tilsit hade Napoléon och Alexander träffat aftal om hela den Europeiska kontinentens sammanslutning emot Storbritannien, hvars rikedom och makt var föremål för Napoléons djupaste hat, och hvars tillbakadragna och egoistiska hållning under det senaste verldskriget väckt tsar Alexanders harm och hämdbegär. Afven Sverige skulle deltaga i den jättevulna krigsligan mot Storbritannien. Men som de höga herskarne förutsett, att Sverige icke af fri

« PrécédentContinuer »