Images de page
PDF
ePub

burg trodde vara i görningen. En stark tygel på konungens krigslystnad fans emellertid. Och det var svenska folkets sjelfbeskattningsrätt. Konungen ville för död och pina icke vidare sammankalla någon riksdag. Han hade fått nog af riksdagsbråk år 1800. Hällre ville han abdikera, än engång till möta riksens klanderlystna, mästrande ständer. Med grundlagsenlig makt att efter sitt fria skön “börja krig, sluta fred och förbund med utländska makter“, men utan att förfoga öfver de för ett krigsföretag nödvändiga penningetillgångarne, kunde konungen icke utan förbehåll i anseende till krigskostnaderna acceptera furst Czartoryskis framställning. På samma gång konungen i ett enskildt bref af d. 28 April besvor sin höge svåger att vidtaga de kraftigaste åtgärder för att "frälsa Tyskland och hela Europa" från de otaliga faror, som hotade till följd af franska regeringens eröfringslystnad, beordrade konungen sin ambassadör vid tsarens hof, att för furst Czartoryski tillkännagifva, att konungen visserligen med det största intresse emottagit Rysslands förbundsförslag, men af omtanke för sitt rikes finanser, hvilka just höllo på att upphjelpas genom den pågående realisationen om konungens ovilja för riksens ständer behöfde man ju rimligtvis icke upplysa Ryssland omöjligen såg sig i stånd att kunna uppträda på något mera utmanande sätt emot förste konsuln, så vida ej konungen på förhand vore försäkrad om tillräckliga subsidier i händelse af krig. Trots sin egen krigslust, som konungen villigt medgaf, kände konungen dock en oeftergiflig pligt att förhindra det Sveriges statskassa betungades af ett krig, som ej skulle föras för ett direkt försvar af svenska landamären, utan för allmänt europeiska intressens skull 1).

-

Detta svar ankom till St. Petersburg d. 5/172) Maj, 4 timmar sedan exc. v. Stedingk derifrån afsändt en till ho

1) St P. 28 April 1804.

2) Vid betecknande af datum på detta sätt utmärker den öfra siffran datum enligt den gamla och den nedra enligt den nya stilen. Alla data angifvas eljes enligt den nya stilen.

nom af furst Czartoryski öfverlemnad note verbale af d. 3/15 Maj såsom svar på Gustaf Adolfs genom kabinettsordern af d. 13 April framstälda förfrågan om, hvad Ryssland ämnade företaga, ifall Napoléon angrepe Nordtysklands Östersjökust. I denna not förklarade sig furst Czartoryski först och främst vara af kejsaren bemyndigad att meddela, att den ryska regeringen mycket väl insåg den ytterliga lätthet, hvarmed förste konsuln skulle kunna låta en afdelning af sina i Hannover stationerade trupper framrycka mot Pommern, men att densamma också vore beredd att vid första tecken till denna faras annalkande förse konungen af Sverige med hjelptrupper. Efter denna vänskapsfulla försäkran, innehöll noten en förklaring, att kejsaren, ifall ett franskt anfall på Pommern verkligen egde rum, ej ämnade inskränka sina krigsoperationer till Pommerns försvar, utan med all makt skulle söka rensa hela Nordtyskland från fransmännen. Kejsaren egde för hög tanke om konungens af Sverige ädla och energiska karaktär — för att icke vara öfvertygad, att konungen skulle vara kejsaren behjelplig att uppnå detta vidsträcktare mål, och kunde ej bättre visa sin önskan att undanrödja de svårigheter, som möjligen härvidlag kunde hindrande inverka på konungens vilja, än genom att erbjuda sig att genom sina bemödanden underlätta en subsidieunderhandling mellan Sverige och Storbritannien. Tsaren skulle gifva sitt sändebud i London befallning att understödja Sveriges å samma ort anstälda ministers framställningar i detta ärende 1).

Enär denna märkliga not, som innehåller det första egentliga uppslaget till Sveriges nära anslutning till Storbritannien i dess oförsonliga strid mot Frankrike, med skäl kunde betraktas såsom ett preliminärsvar på Gustaf Adolfs instruktioner till v. Stedingk af d. 28 April, beslöt man i St. Petersburg att invänta nya underrättelser från Karlsruhe, innan man företoge eller svarade någonting på grund af dessa instruktioner.

1) SfP. 17 Maj 1804.

Den 5 Juni var Gustaf Adolf färdig med sitt svar å Czartoryskis not. Konungen tackade för Rysslands beredvillighet att bidraga till Pommerns försvar och förmodade att samma truppantal, som Ryssland utlofvat i det i Okt. 1799 afslutade fördraget i Gatschina eller 16,000 man, skulle fullkomligen trygga Sveriges besittning af sagda provins. Så till vida var allt godt och väl. Men i det följande af sitt svar gjorde sig konungen skyldig till en förmodligen uppsåtlig missuppfattning af Czartoryskis not. Han behagade nämligen tolka den ryska regeringens anbud att underlätta en subsidieunderhandling mellan Sverige och Storbritannien såsom gjordt under den allmänna förutsättningen, att Sverige och Frankrike råkade i krig med hvarandra, och sålunda oberoende af, om detta krig, från svenskt håll sett, vore rent defensivt. Föröfrigt anmärkte konungen, att det ej tillkom Sverige att begära, utan England att erbjuda subsidier. Sverige vore ännu icke såsom England i öppen fejd med Frankrike, och kunde dessutom alltid betrakta ett sitt blifvande krig såsom en diversion till Englands fördel 1).

Konungens svar ankom till St. Petersburg d. 20 Juni och föranledde furst Czartoryski att d. 9 Juli tillställa den svenske ambassadören ett meddelande, hvari det hette, att kejsaren väl skulle proponera Storbritannien att subsidiera Sverige, men att kejsaren trodde sig på förhand böra underrätta konungen af Sverige om, att man omöjligen kunde hoppas, att hofvet i St. James ville göra några penningeuppoffringar, så länge det blott vore fråga om Pommerns försvar. Hannovers befrielse skulle tvifvelsutan af den engelska ministären göras till ett oeftergifligt vilkor för subsidiers beviljande 2).

Medan dessa underhandlingar i största hemlighet pågingo mellan Ryssland och Sverige, inträffade stora, uppseendeväckande förändringar i båda de land, hvarom underhandlingarne rörde sig eller Frankrike och Storbri

1) SfP. d. 5 Juni 1804.
2) SfP. d. 13 Juli 1804.

tannien. I Frankrike förklarades Napoléon Bonaparte d. 18 Maj 1804 för ärftlig kejsare, i England åter afträdde det svaga Addingtonska kabinettet d. 12 i s. m. från styrelsen, lemnande rum för William Pitts offensivministär. Båda dessa tilldragelser bebådade en tid af storm. Napoléons hufvud arbetade under kejsarkronans glans nervösare än förut med vidtomfattande eröfringsplaner. Han inbillade sig vara kallad till verldsstormare, och Europa räckte ej till för det herravälde, han byggde i sina segerdrömmar. William Pitt i spetsen för den engelska ministären var deremot en säker borgen för, att Storbritannien gjorde sig beredt till de yttersta kraftansträngningar för det europeiska jämvigtssystemets upprätthållande.

Medan händelsen af d. 18 Maj ytterligare distanserade Sverige och Ryssland från Frankrike hvarken Alexander eller Gustaf Adolf erkände Napoléons kejsarvärdighet ingaf ministerskiftet i London de bästa förhoppningar om, att England med beredvillighet skulle tillmötesgå de båda ländernas önskningar och göra allt, hvad i dess makt stod, för att befordra deras koalitionsplaner.

Gustaf Adolf behöfde ej häller vänta länge, förrän han erhöll förvissning om, att tsar Alexander för Sveriges räkning lagt sig ut hos den engelska regeringen. Då konungen efter att ändtligen d. 12 Juli 1804 hafva lemnat Karlsruhe, hvarest hans vistelse i längden blef ganska riskabel, var stadd på sin bekanta irrfärd genom Bayern, Böhmen och Saxen 1), uppsöktes han i staden Dresden, hvarest han befann sig de första dagarne af Augusti månad, af den engelske diplomaten mr Pierrepont 2), som kort förut blifvit utsedd att bekläda den engelska ministerposten i Sverige. Pierrepont, som fick tillfälle att uppvakta Gustaf Adolf d. 2 Augusti, inskränkte sig vid detta sitt första sammanträffande med konungen till ett allmänt resonnemang öfver

1) Om denna färd se SCHINKEL-BERGM. sid. 175.

2) På detta sätt befinnes diplomatens namn stafvadt i fördragsurkunderna i R. A. I GARDEN o. Corresp. of Castlereagh stafvas namnet Pierrepoint, ZLOBIN har Pierpoint.

Sveriges allmänna ställning i förhållande till Frankrike, men redan den följande dagen yppade han genom en biljett till baron Armfelt, som befann sig i konungens sällskap, att han genom en från London ankommen kurir inhändigat så vigtiga depescher, att han såg sig tvungen att oförtöfvadt begära en ny audiens. Denna beviljades strax och egde rum samma dag, som den blifvit begärd. Pierrepont uppläste vid tillfället en ostensibel depesch, dat. d. 24 Juli, från lord Harrowby, statssekreterare för utrikes ärendena i Pitts ministär. Lorden beordrade Pierrepont att för Gustaf Adolf uttrycka den engelska regeringens "beundran för de ädla tänkesätt, konungen ådagalagt, och för det exempel, som konungen gifvit Europas makter". "Ni kan tillägga", skref Harrowby vidare, "att Eder konung med tillfredsställelse skall emottaga ett förslag från konungen af Sverige att på något sätt biträda att emotstå den franska eröfringslystnaden ("pour coopérer de manière quelconque à résister à l'ambition de la France“). Ni kan ytterligare säga, att hofvet i St. Petersburg fäst mycket afseende vid Sveriges deltagande i ett förbund med detta syfte och uttryckt sin önskan, att Sveriges konung blefve iståndsatt att verka enligt sina ädla och högsinta tänkesätt."

Efter uppläsandet af denna ministerskrifvelse, som tydligen uppenbarade, att hofven i St. Petersburg och London numera voro stadda i underhandling om tillvägabringande af en ny koalition emot Frankrike, och att Storbritannien liksom Ryssland var angeläget att indraga Sverige i denna koalition, utvecklade Pierrepont muntligen den Pittska ministärens plan att gå offensivt tillväga emot Frankrike och dess afsigt att för detta ändamål tillhandahålla de makter, som ville göra gemensam sak med England, ansenliga subsidier. I de föregående underhandlingarne mellan Ryssland och Sverige hade det varit förutsatt, att Napoléon skulle genom ett anfall på Pommern nödvändiggöra Sveriges mer eller mindre aktiva deltagande i den stora strid, som Alexander tillrustade emot Frankrike. Nu

« PrécédentContinuer »