åter var det fråga om Sveriges deltagande i en koalition, utan förutsättning af ett dylikt franskt angrepp. Detta gaf Gustaf Adolf anledning att precisera sin egen politiska ställning och åskådning. Ingen kunde, sade konungen till Pierrepont, vara mera öfvertygad, än han sjelf om nödvändigheten att snart sätta gränser för den franska regeringens makt och inflytande, för Bonapartes hersklystna afsigter, för hans ökade våldsamheter samt för sjelfva immoraliteten af de grundsatser, på hvilka hans brottsliga välde var byggdt; konungen ville derföre också med yttersta nit bidraga till vinnande af nämda ändamål, såvida en så stark koalition blefve bildad, att densamma förfogade öfver en med Frankrikes egen härsmakt jämförlig krigsstyrka. Till följd af Sveriges läge och politiska förbindelser för tillfället, ville konungen göra till ett särskildt och oeftergifligt villkor för sitt deltagande i koalitionen, att Ryssland deri blefve en aktivt verkande hufvudmakt. För öfrigt önskade konungen, att man uppgjorde en stor, gemensam och rättvis plan för koalitionens sträfvanden, hvilka enligt konungens mening hufvudsakligen borde gå ut på den lagliga ordningens och den allmänna säkerhetens återställande i Frankrike. Detta ändamål ansåg konungen icke kunna med säkerhet vinnas utan den bourbonska konungatronens återupprättelse, hvarföre ock de förbundna makterna strax vid krigets början borde högtidligt tillkännagifva, att de icke togo till vapen emot franska folket, att de icke arbetade på Frankrikes politiska upplösning, utan tvärtom ville stadga dess sjelfständighet genom att till ́intetgöra dess tillfälliga, olagliga och tyranniska regering samt genom att återinföra det legitima konungadömet.

Sedan Gustaf Adolf vidare tillkännagifvit sin tillfredsställelse öfver att Storbritannien sjelft framstält frågan om subsidier till Sverige, förklarade han sig göra anspråk på så stora subsidier, att Sveriges krigskostnader af dem till fullo betäcktes. Sverige egde ett så undandraget läge, att det förutsatt att Pommern icke anfölles, eller att Sverige ville tillspillogifva denna lilla besittning väl

kunde hålla sig utom krigen på Europas egentliga fastland, och det kunde derföre betinga sig sådana vilkor för sitt deltagande i dessa krig, att det åtminstone ej ådroge sig några penningeuppoffringar. Slutligen enade sig konungen och Pierrepont i den åsigten, att det vore lämpligast, att de närmare underhandlingarne i subsidiefrågan fördes i London mellan lord Harrowby och frih. Silfverhjelm, hvilken senare sedan December 1801 var anstäld såsom svensk envoyé vid Georg III:s hof. I enlighet med denna öfverenskommelse och tillföljd af konungens ifver utfärdades redan samma dag (3 Aug.) utförliga kabinettskrifvelser till frih. Silfverhjelm.

Först och främst tillsändes envoyén en ostensibel depesch, hvari han i allmänna ordalag befullmäktigades att träda i underhandling med den engelska ministären. De närmare instruktionerna utgjordes af en noggrann och vidlyftig redogörelse för konungens samtal med Pierrepont, hvarjämte envoyén särskildt upplystes om, att konungen var villig att använda 20 à 25,000 man svenska trupper i koalitionens tjenst. De subsidier, hvarpå konungen häremot gjorde anspråk, kunde icke till sin storlek bestämmas, förrän man hunnit företaga vissa kostnadskalkyler, men så fort sådana blifvit afslutade, skulle de skyndsamligen öfversändas till London för att utgöra beräkningsgrund för subsidiernas belopp 1).

I detta sväfvande, ännu oafgjorda tillstånd befunno sig Sveriges alliansunderhandlingar, då kejsar Napoléon, retad öfver Gustaf Adolfs långvariga vistelse och utmanande uppträdande i Tyskland, lät utslunga den beryktade skandalartikeln "Ratisbonne" i Le Moniteur för d. 14 Aug. 18042). Gustaf Adolf besvarade, såsom bekant, denna offentliga skymf med en räcka af åtgärder, hvilka buro en mot Frankrike afgjordt fiendtlig prägel. All diplomatisk förbindelse mellan Paris och Stockholm afbröts, och det tedde sig till öppet krig mellan Sverige och Frankrike.

1) St L. apostill N:o 2 d. 3 Aug. 1804.

2) Art:n tryckt i ARNDT; delvis ock i Hist. Tafla. Bil. 1.

Det gamla skrämryktet, att Napoléon ämnade ockupera Svenskpommern tog åter en oroande fart 1). Gustaf Adolf befann sig i Nymphenburg, då han erhöll kunskap om Napoléons smädliga utfall. För att så vidt möjligt var skydda Pommern för följderna af franskt anfall, vidtog konungen i största hast afgörande mått och steg. I ett bref af d. 21 Aug. befalde han ambassadören v. Stedingk att bringa de pågående underhandlingarne med Ryssland till slut genom att afsluta och underteckna ett krigsförbund, hufvudsakligen på de grunder, som konungen uppgifvit i sina skrifvelser d. 28 April och 5 Juni 2). Derpå skyndade konungen att personligen inställa sig i Stralsund, hvarest han inträffade d. 16 Sept. Under vägen ner genom Tyskland inhändigade konungen de vigtigaste underrättelser från sin minister i London. Denne, som d. 17 Aug. erhållit sina instruktioner af d. 3 i samma månad, hade den 18 i s. m. haft en konferens med lord Harrowby, hvilken konferens delvis utfallit långt ifrån förväntan. Lorden hade i allmänhet, skref Silfverhjelm, iakttagit en kylande förbehållsamhet rörande Englands afsigter gent emot Sverige, och hade särskildt med synbar ovilja förnummit konungens plan att börja koalitionskriget med ett högtidligt tillkännagifvande, att de förbundne makternas afsigt vore att återupprätta bourbonernas tron. "En sådan deklaration", hade

1) Ang. konungens åtgärder emot Frankrike se SCHINKEL-BERGM. sid. 177. Till de derstädes uppräknade åtgärderna kan ytterligare läggas, att konungen befalde alla svenska embets- och tjenstemän att icke vidare bruka umgänge med någon, hvem det vara månde, som var i fransk tjenst anstäld. Natten mellan d. 16 och 17 Sept. 1804 lemnade den franska legationen Stockholm efter emottagandet af Ehrenheims skarpa och öfverlägsna not af d. 7 Sept. Denna not tryckt i ARNDT.

2) I afseende på arten af Rysslands hjelp, i händelse af ett anfall på Pommern, uttalade emellertid konungen nu den önskan, att denna hjelp måtte bestämmas i subsidier till det belopp, som utrustandet och underhållet af 16,000 m. ansågs kräfva. Såsom orsaken till denna sin önskan framställer konungen i sitt bref det ringa utrymme, som Pommern erbjöd för större truppmassor, jämte ett förslag, som furst Czartoryski framställt i sitt meddelande af d. 9 Juli, nämligen att de ryska trupperna skulle transporteras till Pommern på svenska fartyg. StP. d. 21 Aug. 1804.

den värde lorden med mycken liflighet yttrat, “ifrån Englands regering skulle ännu komplettare paralysera detta lands efforts. Vi strida emot Frankrikes öfverdrifna makt, det vare sig under en Bourbon eller under en Bonaparte." I sjelfva subsidiefrågan hade lorden och envoyén t. o. m. råkat i allvarsam ordvexling. Då Silfverhjelm hade uppgifvit, att Gustaf Adolf ämnade använda 20 à 25,000 man i koalitionens tjenst, hade lorden frågat om icke meningen vore, att dessa trupper skulle emot subsidier lemnas till Englands fria disposition. Härpå hade Silfverhjelm svarat "med någon liflighet och mycken förundran“, att konungen af Sverige säkerligen icke var hågad att med England ingå en subsidietraktat af sådan natur, som den lorden åsyftade, utan för visso åstundade att sjelf disponera öfver sin armé. Subsidierna borde icke förpligtiga konungen till någonting vidare än att samverka med sina allierade efter en öfverenskommen plan till ett gemensamt ändamål. Nu hade Harrowby försäkrat, att envoyén alldeles icke hade någon klar uppfattning om hvad, som menades med subsidietraktater i allmänhet. Subsidietraktaterna voro af två slag. Den subsidierande makten förbunde sig antingen att med hela sin styrka eller också att med endast ett visst, bestämdt antal trupper understödja den subsidierande makten. I det senare fallet, hvarom här vore fråga, borde de subsidierade trupperna anses såsom helt och hållet varande i den subsidierande statens sold 1).

Dessa underrättelser från London, hvilka ofelbart syntes gifva vid handen, att Sveriges förbundsunderhandlingar med England skulle komma att draga ut på tiden, föranledde Gustaf Adolf att ett par dagar efter sin ankomst till Stralsund till rådplägning kalla mr Pierrepont, som efter besöket hos konungen i Dresden via Berlin begifvit sig just till Stralsund för att derifrån vid lägenhet öfversegla till Sverige. Pierrepont synes uppbjudit hela sin förmåga för att förmildra det ledsamma intryck, Silfverhjelms minister

1) SfL. apostiller d. 21 o. 24 Aug. 1804.

skrifvelser ingifvit konungen, och som konungen oförstäldt yppade, men då den engelske envoyén i alla händelser icke kunde garantera, att de påbörjade subsidieunderhandlingarne i London skulle bringas till ett så hastigt afgörande, som Pommerns fara ansågs påfordra, såg sig Gustaf Adolf föranlåten att i envoyéns händer öfverlemna en Mémoire confidentiel, hvari det föreslogs, att Storbritannien skulle en gång för alla betala Sverige en summa af 100 à 120,000 pd stg mot förbindelse å Sveriges sida att använda hela denna summa till förstärkande af Pommerns försvarsmedel. Pierrepont lofvade att öfversända aktstycket till London, enär envoyén ansåg för lämpligast, att detsamma gjordes till föremål för en särskild, från de vidsträcktare koalitionsplanerna alldeles afsöndrad underhandling mellan lord Harrowby och frih. Silfverhjelm.

I följd af Pierreponts meddelanden afgick den 20 Sept. kabinettsorder till frih. Silfverhjelm, att han "med undanrödjande af alla små frön till rancune", som kunnat uppkomma under sista konferensen med lord Harrowby, öppenhjertigt och förtroligt skulle fortsätta de vigtiga alliansunderhandlingarne. Om Storbritannien också icke sjelft ville vara med om att proklamera Bourbonernas restitution, kunde det väl åtminstone tillåta sina bundsförvandter att göra det. Storbritannien befann sig redan i krig med Frankrike och behöfde derföre icke utfärda någon särskild proklamation, när koalitionskriget toge sin början. England kunde förhålla sig passivt till de mål, som dess bundsförvandter för sin del satte för kriget, såsnart nämligen detta mål ej kunde uppnås utan den begränsning af Frankrikes makt, som utgjorde hufvudändamålet för Englands krigsoperationer. Hvad åter anginge lord Harrowbys yttrande, att de svenska trupperna borde öfverlemnas till Storbritanniens fria disposition, så hade Pierrepont förklarat detsamma icke gerna kunna annat än bero på något slags missförstånd. Men om konungen sålunda också förväntade sig, att subsidieunderhandlingarne skulle i godo kunna fortsättas, så förutsåg han dock, att desamma skulle kräfva så lång