tid, att det var nödvändigt att genom en separatunderhandling förskaffa sig de oundgängligaste medlen till Pommerns försvar. Derföre hade konungen till Pierrepont öfverlemnat ett förslag i detta syfte, och då sagde minister lofvat insända detta förslag till London, befullmäktigades nu frih. Silfverhjelm att öfver detsamma med det allra snaraste träda i underhandling 1). Fram i Oktober erhöll konungen svar ifrån London. Svaret var sällsamt. Silfverhjelm skref, att han strax efter inhändigandet af konungens befallning skyndat att af lord Harrowby begära en konferens, som dock först efter flere motigheter blifvit beviljad. Envoyén hade inledt sitt samtal med att uttrycka den förmodan, att lorden redan egde kännedom om den mémoire rörande det pommerska försvarsverket, som Pierrepont åtagit sig att insända till sin regering, och väntade sig just att från lordens sida erhålla ett tillfredsställande utlåtande öfver denna fråga, då Harrowby kort och tvärt behagade yttra, att han genom depesch från Pierrepont blifvit underrättad om, att så mycket missförstånd uppstått under konferensen d. 18 Aug., att han beslutat att aldrig vidare öfverlägga med Silfverhjelm, utan i stället låta alla de förhandenvarande underhandlingarne mellan Sverige och Storbritannien föras genom mr Pierrepont 2). Silfverhjelm hade alldeles förlorat Harrowbys förtroende. Han återfick det aldrig sedermera. Den 9 Nov. begärde Pierrepont uttryckligen hans rappell 3), men då både Gustaf Adolf och kanslipresidenten Ehrenheim ogerna ville villfara denna begäran, emedan de ansågo Silfverhjelm vara utsatt för någon rent personlig förföljelse från lord Harrowbys sida, kom man att draga ut på tiden, tills lord Harrowby före parlamentets sammankomst i Jan. 1805 afgick från statssekreterareämbetet för utrikes ärendena, öf 1) St L. d. 20 Sept. 1804. verlemnande detsamma i lord Mulgraves händer 1). Då denna ministerförändring emellertid icke medförde någon nämnvärd förbättring i Silfverhjelms ställning "), inlade han d. 29 Jan. ansökan om att på grund af en "iråkad, tärande bröstsjuka" erhålla tjenstledighet. Den 21 Febr. beviljade konungen denna ansökan på obestämd tid och utnämde i Silfverhjelms ställe dåvarande ministern i Lissabon, öfverstelöjtnant Gothard von Rehausen till svenskt sändebud i Storbritannien. v. Rehausen ankom till London först d. 18 April 1805. Då hade underhandlingarne mellan Storbritannien och Sverige under öfver ett halft års tid (9 Okt. -18 Apr. 1805) uteslutande förts genom mr Pierrepont 3). Denne minister lemnade Stralsund så snart, att han redan d. 26 Okt. kunde i Stockholm presentera sina kreditiver för kanslipresidenten Ehrenheim. Två dagar senare erhöll ministern genom kurir från London svar å det meranämda memorialet rörande Pommerns försvar. I en konferens d. 28 Okt. erhöll kanslipresidenten Ehrenheim underrättelse om innehållet i det ankomna svaret. Pierrepont beklagade, att hans regering sett sig ur stånd att bevilja Sverige så stort penningeunderstöd, som Gustaf Adolf begärt. Vid större extra utgifter borde parlamentet höras, och detta ville regeringen ännu undvika i anseende till den hemlighet, som borde bevaras åt de tilltänkta förbindelserna. För att i alla fall bevisa, hvilket förtroende den engelska regeringen hyste till konungens af Sverige tänkesätt, erbjöd regeringen emellertid 60,000 pd stg, under det vilkor likvisst, att England skulle erhålla rättighet dels att i Pommern samla och beväpna trupper, tillhöriga den hannoveranska armén, dels ock att mot en lindrig transitoafgift i Stralsund upplägga alla slags engelska varor med rätt att reexportera hvad som ej i landet försåldes. Konungen, som ännu var kvar i Stralsund, underrättades skyndsamligen genom bref från Ehrenheim om Pierre 1) HUGHES sid. 85. Life of Pitt sid. 235, 243. ponts propositioner 1). Dessa föllo ej i allo i konungens tycke. Genom meddelanden från v. Stedingk hade konungen blifvit underrättad om, att tsar Alexander ämnade bibehålla freden öfver vintern och derföre önskade, att också Gustaf Adolf iakttoge den största varsamhet för att förekomma ett förtidigt fredsbrott. Konungen ville framför allt gent emot Napoléon handla i öfverensstämmelse med sin mäktige svåger, och såg sig derföre förhindrad att bifalla Storbritanniens begäran att få anställa truppsamlingar i Pommern omedelbart efter ingåendet af det nu på tal varande subsidiefördraget. Om denna begäran beviljades, kunde konungen nämligen icke neka, att han gåfve Napoléon en rättmätig anledning till anfall 2). Konungens betänkligheter försatte Pierrepont i det svåraste bryderi. Han tillkännagaf för Ehrenheim, att hans instruktioner förbjödo honom att eftergifva någon af hans fordringar, och som han tog för gifvet, att vilkoret om truppsamlingarne blifvit uppstäldt till följd af konung Georg III:s kända intresse för hannoveranarne, ansåg han det ej häller löna mödan att begära nya instruktioner. Ehrenheim, som ville förskaffa Sverige den ifrågasatta penningeförmånen, men med så liten risk som möjligt, lyckades emellertid genom tjenliga föreställningar beveka det engelska sändebudet att ingå på ett modifikationsförslag, enligt hvilket vilkoret om truppsamlingarne väl skulle upptagas i den konvention, man komme att sluta i subsidiefrågan, men genom en särskild bestämmelse blifva inskränkt till den tid, då Sverige verkligen råkade i öppet krig med Frankrike). Efter denna uppgörelse undertecknade kanslipresidenten Ehrenheim och mr Henry Pierrepont d. 3 Dec. 1804 i Stockholm en “preliminär och sekret konvention mellan Storbritannien och Sverige". Konventionen innefattar 6 artiklar), I den första artikeln utfäster sig konungen af 1) Et K. d. 29 Okt. 1804. 2) KtE. d. 17 Nov. 1804. 3) EtK. d. 30 Nov. o. 4 Dec. 1804. 4) Konventionen finnes tryckt i GARDEN VIII. Bil. I. Storbritannien att en gång för alla utbetala till konungen af Sverige en summa af 60,000 pd stg i ock för förstärkandet af Stralsunds försvar mot ett befaradt franskt anfall 1). Konungen af Sverige förbinder sig å sin sida att använda hela subsidiebeloppet till det angifna ändamålet. I art. 2 och 3 förbinder sig konungen af Sverige dessutom att, så länge kriget varar mellan Sverige och Frankrike eller åtminstone under 18 månaders tid tillåta konungen af Storbritannien att i Pommern samla och organisera hannoveranska trupper. Den 4:e artikeln åter erkänner, att de två föregående artiklarne förutsätta, att Sverige redan vore att betrakta såsom krigförande makt, men uppskjuter de båda artiklarnes trädande i kraft till våren, då konungen af Sverige blefve i stånd att skicka nya förstärkningar till Pommern. I art. 5 förbinder sig konungen af Sverige att under fortsättningen af kriget mellan Storbritannien och Frankrike på billiga vilkor bevilja engelsmännen nederlagsrätt för deras varor i Stralsund samt att göra detta handelsärende, liksom Sveriges och Storbritanniens inbördes handelsintressen i allmänhet till föremål för en särskild underhandling. Art. 6 slutligen omhandlar endast konventionens behöriga ratifikation. Såsom Ehrenheim affattade 4 art:n i fördraget, framgår tydligen, att han tog för gifvet, att Sverige på våren 1805 skulle befinna sig i öppet krig med Frankrike. Stöd för detta sitt antagande hemtade kanslipresidenten ur konungens meddelanden från Stralsund, af hvilka det otvetydigt framgick, att Gustaf Adolf sjelf väntade sig, att koalitionskriget skulle utbryta nästa vår. Då konungen erhöll kännedom om lydelsen af art. 4, blef han emellertid föga belåten dermed. Han var fast besluten, att icke inlåta sig på något offensivt krigsföretag emot Frankrike, såvidt ej Storbri 1) Uppgiften i SCHINKEL-BERGM., sid. 180, att Englands subsidier i "den definitiva traktaten“ uppdrefvos till 80,000 pd stg är gripen ur luften. Samma oriktiga uppgift återfinnes i Tolls biogr. I. sid. 89, i LEFEVRE II. 21, i GARDEN VIII. sid. 301, i BIGNON IV. sid. 58. I GARDENS aftryck af sjelfva traktaten står den riktiga summan. tannien ville förskjuta de dertill nödiga penningemedlen. Om nu Sverige strax förklarade sig för krigförande makt, bunde det med detsamma sina händer, innan de vidsträcktare subsidieunderhandlingarne blifvit afgjorda. Om Storbritannien efter vårens inbrott anstälde truppvärfningar och andra. krigiska demonstrationer i Pommern, skulle Napoléon förmodligen icke sinka med att angripa Stralsund, och ingenting om icke skammen att hafva satt Sverige i sticket. skulle i detta fall hindra England från att tillbakavisa Sveriges pretentioner på större subsidier. För öfrigt hade konungen redan i sitt samtal i Dresden med mr Pierrepont uttryckligen framhållit, att han ej ville ingå något krigsförbund med Storbritannien utan under vilkor af Rysslands medförbund. Ännu voro förbundsunderhandlingarne med Ryssland icke bragta till slut, och Ryssland sjelft hade ännu icke oryggligt beslutat sig för ett offensivt uppträdande emot Frankrike. Till följd af konungens missbelåtenhet med ordasätten i art. 4, måste kanslipresidenten vid ratifikationernas utvexling, som egde rum i Stockholm den 17 Januari 1805 1), afgifva en note explicatoire, lydande som följer: "S. M. Suédoise persuadée de la sincerité et de la loyauté avec lesquelles S. M. le Roi du Royaume Uni de la Grande Bretagne et d'Irland s'est porté à cette combinaison d'interêts qui se manifeste dans la Convention secrète et préliminaire, signée à Stockholm le 4 (3) Dec. dernier et ratifiée par Elle le 22 du même mois, ne doit pas craindre que les Art. 3 et 4 de cette même Convention seront interpretés d'une manière à pouvoir compromettre la Suède et nuire en même 1) Såsom betecknande för det hemlighetsmakeri, hvarmed hela den svensk-engelska underhandlingen bedrefs, kan vara skäl att omnämna det säregna sätt, hvarpå ratifikationerna utvexlades. Ehrenheim nedlade det svenska originalet i en låda, som han skickade till öfverståthållaren grefve af Ugglas, hvilken åter lät bära lådan till Pierrepont med helsning, att lådan stått på packhuset och tillhörde honom. Pierrepont beröfvade lådan dess innehåll, lade i stället sitt original deri och skickade den sedan tillbaka till Ugglas med helsning, att ett misstag måtte hafva blifvit begånget. Et K. d. 22 Jan. 1805. |