konungens kuriösa tilltag att återskicka Svarta örnsorden till Fredrik Wilhelm af Preussen började framträda, och då vissa omständigheter tycktes gifva vid handen, att Fredrik Wilhelm ämnade att med vapen söka upprättelse för den personliga skymf, han ansåg sig hafva blifvit tillfogad, var det för Sverige af yttersta vigt att erhålla medel till underhåll af en ansenligare garnison i Stralsund 1). Gustaf Adolf skyndade ock att gifva mr Pierrepont del af Stedingks meddelanden och erbjöd sig att behandla den väckta frågan såsom ett tillägg till den i December året förut ingångna konventionen mellan Sverige och Storbritannien. Ingenting hann emellertid att i ärendet afgöras, förrän konungen lemnade Stockholm för att inställa sig vid det meranämda sommarlägret i Skåne, hvilket blifvit bestämdt att hållas å Bonarps hed från d. 3 till den 19 Juni, men då det ögonskenligen var fördelaktigt att underhandlingarne brag

1) Den 29 Maj lemnade den preussiska ministern v. Tarrach Stockholm. Som bekant återhöll Ryssland äfven denna gång Preussen från ett anfall på Pommern. Tsaren tillkännagaf, att Ryssland genast skulle hjelpa Sverige, om det blefve anfallet. Mem. posth. de St. II, sid. 38 o. f. Gustaf Adolfs uppförande mot Fredrik Wilhelm helsades på vissa håll med den lifligaste beundran. Då Ludvig XVIII fick kunskap om ordenshistorien, kallade han Gustaf Adolf "en värdig ättling af nordens hjältar" (!) - SfP. d. 24 Juni. De engelska tidningarne berömde konungens uppförande, och v. Rehausen kunde till och med fägna konungen med den underrättelsen, att understatssekreteraren i det engelska utrikesdepartementet qvalificerat konungens tillvägagående såsom "spirited". v. Stedingk skref i en depesch d. 24 Maj: "La politique peut très-bien ne pas approuver cette démarche, car V. M. doit s'attendre d'être en butte à tout ce que la malignité et la rancune peuvent imaginer de plus noir et de plus méchant. C'est toucher à un guépier que de lever le voile qui couvre le crime et la lâcheté, et cette Légion d'honneur me parait être une légion de diables conjurés pour troubler le monde; mais je me fie à la Providence, qu'Elle servira de bouclier à V. M. où tous les traits de l'envie viendront s'émousser et se briser. Au milieu de ce siècle pervers, le Ciel nous devait un grand exemple de loyauté, de vertu et de courage, et je Le bénis de l'avoir donné dans le souverain, au Quel ma qualité de sujet m'attache moins encore, que tous les sentiments de fidelité et de vénération que Je Lui ai voués dès Sa plus tendre enfance." I Mem. posth. de St. är blott den första af ofvan citerade punkter ur depechen d. 24 Maj tryckt.

tes till slut före lägertidens utgång, inbjöd konungen såväl Pierrepont som Alopæus att öfvervara fälttjenstöfningarne i Skåne. Båda sändebuden emottogo konungens inbjudning och infunno sig å lägerplatsen 1). Dit kallade konungen äfven kanslipresidenten Ehrenheim, ombetroende honom att jämte general Toll, som var befälhafvare öfver de sammandragna trupperna, underhandla med de främmande ministrarne. Pierrepont var i saknad af hvarje fullmakt från sin regering att ikläda Storbritannien någon som hälst subsidieförbindelse, men ansattes af Alopæus med kraftiga föreställningar om, huru nödvändigt det vore, i synnerhet med hänsyn till den nya brytningen mellan Sverige och Preussen, att garnisonen i Stralsund med det snaraste förstärktes. I sin brydsamma belägenhet öfverlemnade Pierrepont till kanslipresidenten en memoire confidentiel, hvari envoyén utmålade de faror, som hotade Stralsund, och tillika framhöll denna fästnings utomordentliga betydelse samt den säkra räkning, StorBrittanien och Ryssland gjorde sig att få anlita densamma såsom utgångspunkt för en diversion i Nordtyskland. Såväl Storbritannien som Ryssland var derföre intresseradt af, att Sverige vakade öfver fästningens säkerhet, och Rysslands intresse var desto större, som detta land åtagit sig att med 40 à 50,000 man försvara Pommern åt Sverige. Derför föreslog den engelske ministern, att Stralsund oförsinkadt skulle sättas i respektabelt försvarstillstånd genom att garnisonstrupperna ökades till 8 à 10,000 man, och att denna förstärkta garnison skulle underhållas, så länge konjunkturerna så fordrade ("tant que les conjonctures exigent leur présence ou que les affaires restent dans le même état visà-vis de la France"). Om några engelska subsidier nämdes ej ett ord; i stället hade envoyén sammanskrifvit några uppskrufvade fraser om sin förväntan, att Gustaf IV Adolf skulle efterlikna sin store namne, den svenske hjältekonung,

1) EtK. d. 31 Maj. "Alopæus och Pierrepont resa i morgon till Göteborg och ämna båda att vara vid Bonarp d. 9. Jag reser likaledes i morgon och hoppas vid pass samma tid få den nåden att uppvakta E. K. M:t i lägret." Jfr. för öfrigt StP. d. 5 Juni.

som på 16-hundratalet i Tyskland utkämpade en segerrik strid för Europas jämvigt och frihet 1).

Den 19 Juni besvarade Ehrenheim Pierreponts memorial. Svaret innehöll i korthet, att Gustaf Adolf med största beredvillighet skulle låta förstärka garnisonen i Stralsund, om först och främst Storbritannien ville bestrida omkostnaderna för förstärkningen och förstärkningen dessutom ej erhölle någon färg af utmanande demonstration. För hvarje tusental af förstärkningsmanskap fordrades transportkostnaderna oberäknade - 1,800 pd stg i månaden (d. v. s. omkring 21 pd om året pr soldat). Till högre numerär än 8,000 man borde garnisonen icke uppbringas, dels derföre att konungen trodde fästningen fullkomligen väl kunna försvaras af denna truppstyrka, dels derföre att Preussen och Frankrike ej måtte gifvas anledning att klaga öfver hotande truppsamlingar i Sveriges tyska besittningar. Fästningens garnison uppgick för tillfället till omkring 5,500 man, af hvilka 4,000 man utgjorde den ordinarie garnisonstruppen, hvari staden Stralsunds borgarmilis inräknades; de återstående 1,500 man utgjordes af från Sverige alltsedan sommaren 1803 i skilda omgångar öfverfördt extra förstärkningsmanskap. För att uppbringa besättningen till 8,000 man erfordrades sålunda endast 2,500 mans förstärkning, och man skulle kunna tro, att det var för dessa allena, som konungen af Sverige fordrade att erhålla subsidier. Så var dock ingalunda fallet. I kanslipresidentens svar föreslogs, att Storbritannien skulle subsidiera äfven det redan öfverförda extra förstärkningsmanskapet, och för att gifva särskild vigt åt detta yrkande, uttryckte kanslipresidenten den förmodan, att Storbritannien utan missnöje skulle se, att konungen tillbakakallade just detta manskap, ifall Storbritannien ej beviljade de framstälda fordringarne på subsidier.

Kanslipresidentens svar afgafs samma dag, som lägret å Bonarps hed skulle upplösas. Pierrepont ansåg sig omöj

1) StL. d. 21 Juni.

ligen utan behörig autorisation kunna ingå på någon underhandling om subsidier. De till 10,000 man uppgående lägertrupperna åtskildes derföre, utan att någonting blifvit afgjordt om den ifrågasatta trupptransporten till Stralsund. Kanslipresidenten for tillbaka till Stockholm 1). Konungen, åtföljd af kabinettsekreteraren G. af Wetterstedt, reste till Helsingborg 2). I denna stad instälde sig äfven Alopæus, Pierrepont och general Toll. Underhandlingarne voro tillfälligtvis afbrutna, ej nedlagda. De återupptogos snart.

Den 28 Juni begärde och erhöll Alopæus audiens hos konungen. Ministern hade från Petersburg erhållit angelägna depescher, som borde föreläggas konungen. Den kejserliga regeringen, som just var sysselsatt med ett sista försök att rädda verldsfreden ), trodde så föga på framgången af detta sitt verk, att den på det kraftigaste uppmanade konungen af Sverige att genom en öfverenskommelse med Storbritannien bereda sig medel till ett deltagande i det förestående koalitionskriget. "Alla hinder för en dylik öfverenskommelse", skref Czartoryski, "skulle alldeles försvinna, om konungen fattade ett fermt beslut att begränsa sina fordringar till hvad, som vore oundgängligen nödvändigt för hans truppers underhåll." Och voro nu de svenska trupperna oundvikligen synnerligen dyrunderhållna, så föreslog kejserliga regeringen, att konungen för att minska Storbritanniens utgifter skulle reducera sin koalitionskår från det med Ryssland öfverenskomna antalet af 25,000 man till 15,000 man. I svåraste fall och om, ingen öfverenskommelse mellan Storbritannien och Sverige kunde

1) Den 2 Juli var Ehrenheim åter i hufvudstaden. Et K. s. d. 2) I Maj 1805 erhöll kabinettssekreteraren Lagerbjelke tjenstledighet för att besöka utrikes helsokällor och i hans ställe utnämdes då f. d. ambassadsekreteraren i Petersburg G. af Wetterstedt till kabinettsekreterare. Jfr Wetterstedts biogr. sid. 69.

3) Angående Novosilzofs mission till Paris, som här åsyftas, se GARDEN VIII sid. 356. LEFEBVRE II sid. 68 och SfP. d. 9 Juni.

träffas, antog kejsaren, att konungen ändock ville lemna ryska trupper tillträde till Pommern 1).

Gustaf Adolf, som nu ej längre hade sin betänksamme kanslipresident vid sin sida, var ganska eftergifvande för den kejserliga regeringens framställningar. Visserligen insåg konungen, att den svenska kårens förminskning i väsentlig grad skulle förringa såväl betydelsen af Sveriges deltagande i koalitionskriget som hans egna utsigter att komma i tillfälle att spela en uppmärksammad roll i detsamma 2), men då han dels omöjligen kunde antaga så låga subsidier, som den kejserliga regeringen, att döma efter dess i projektet af d. 24 Mars framstälda förslag, förväntade sig, dels ytterst ogerna ville vara dömd till overksamhet under ett europeiskt krig mot Napoléon, så gaf han dock både Alopæus och Pierrepont tillkänna, att han var redobogen att inlåta sig på underhandling om subsidier för en truppstyrka, inskränkt till det af hofvet i St. Petersburg proponerade antalet. Hvad åter angick Rysslands begäran, att Pommern måtte hållas tillgängligt för ryska trupper, äfven om Sverige förblefve neutralt, så biföll konungen densamma endast under vilkor, att Storbritannien beviljade subsidier för en förstärkt garnison i Stralsund 3).

Efter dessa medgifvanden från Gustaf Adolfs sida, och då Pierrepont desslikes i behaglig tid genom kurirpost från ambassadören Gower i St. Petersburg erhöll underrättelse

1) StP. den 28 Juni. Det synes som om Czartoryski t. o. m. velat tolka fördraget af d. 14 Jan. på det sätt, att ryska trupper enligt detsamma borde hafva tillträde till Pommern under ett ryskt krig mot Frankrike, äfven om Sverige vore neutralt. Wetterstedt skrifver nämligen till Stedingk, såsom följer: "Il était dit dans la Dépêche du Prince de Czartoryski que le Roi avait promis d'admettre les trouppes Russes dans la Pomméranie, si la guerre contre la France venait à être declarée et dans cas même que la Suède ne put y prendre une parte active." ZLOBINS uppgift (sid. 50), att Gustaf Adolf redan under lägret "vid Kattegat" (Bonarp) lofvat Alopæus, att ryska trupper skulle få tillträde till Stralsund i händelse af ett europeiskt krig, t. o. m. om Sverige icke deltoge deri, synes vara ogrundad. 2) StP. Ehrenheims bref till Stedingk d. 26 Juli.

3) StP. d. 28 Juni.