om, hvad ambassadörens instruktioner och fullmakt innehöllo angående Sverige, utspunno sig under några dagars tid de lifligaste underhandlingar i Helsingborg. Pierrepont hade upprepade samtal med konungen. Man synes hafva afhandlat såväl den mera vidsträckta frågan om Sveriges deltagande i koalitionen, som den mera begränsade om en förstärkning i Stralsunds besättning. Den förra frågan tilldrog sig dock hufvudintresset. Underhandlingarne blefvo emellertid fruktlösa, då Pierrepont förklarade sig icke kunna sträcka sina subsidieanbud högre än till 12,5 pd stg för hvarje soldat. Det hjälpte ej, att Alopæus, sedan han med ängslan sport underhandlingarnes förolyckande, d. 7 Juli till kabinettsekreteraren af Wetterstedt öfverlemnade ett memorial (dat. d. 6 i s. m.), hvari de svenska, af general Toll uppgjorda och Alopæus nu i Helsingborg meddelade kostnadsberäkningarne för ett deltagande i koalitionskriget. med 25,000 man voro underkastade en genomgående och afprutande kritik. Detta medlaretilltag framkallade nämligen endast från svensk sida en försvarsskrift för de gjorda beräkningarne. Försvarsskriften, hvilken under namn af en memoire confidentiel d. 8 Juli öfverlemnades till Alopæus, medgaf visserligen, att vissa, af Alopæus påpekade misstag insmugit sig i de ursprungliga kalkylerna, och medgaf äfvenledes att en del upptagna utgiftsposter kunde afskrifvas eller förminskas, men höll ändock beräkningarnes slutsummor uppe i en sådan höjd, att konungens afslag på Pierreponts anbud tillfullo rättfärdigades. Samma dag, d. 8 Juli, öfverlemnades äfven till Pierrepont en memoire confidentiel, som i allt väsentligt liknade den till Alopæus öfverlåtna, och som innefattade ett uttryckligt och motiveradt afslag på envoyéns anbud 1).

Förtretad och misslynt afreste Alopæus d. 13 Juli från Helsingborg. Han beslöt att begifva sig till St. Petersburg för att noggrannt lära känna sitt hofs planer angående Sverige. Den 26 Juli afseglade han från Stockholm. Före

1) StL. d. 8 Juli och StP. d. 9 Juli.

sin afresa från den svenska hufvudstaden besökte ministern kanslipresidenten Ehrenheim och gaf inför honom luft åt sin förtrytelse. Han klandrade Toll och Wetterstedt, och påstod, att de med flit gjorde kostnadsberäkningarne så höga som möjligt blott för att tvinga konungen att blifva neutral. Storbritannien kunde väl ej häller betala Sverige proportionvis fem gånger mera, än det betalade till Ryssland och Österrike. Då Ehrenheim, äfven han, försvarade beräkningarne, begärde Alopæus att få veta, hvad Sverige egentligen ämnade göra, ifall Pommern blefve angripet, hvarpå Ehrenheim svarade, att konungen förmodligen blott försäkrade sig om Stralsunds fästning och för öfrigt reklamerade sin allians med Ryssland 1).

Innan ännu Alopæus hunnit lemna Sverige, ingingo de mest uppseendeväckande nyheter från söder. Den 20 Juli egde konungen och hans kabinettsekreterare i Helsingborg säker underrättelse om, att Novosilzof, hvilken i början af Juni såsom tsarens utomordentliga sändebud afrest från St. Petersburg för att genom underhandlingar i Paris söka förekomma ett krig mellan Ryssland och Frankrike, d. 14 Juli lemnat Berlin dit han emellertid hunnit - för att på sin herskares befallning återvända hem. På samma gång spordes allarmerande rustningar i Österrike, hvars kejsare d. 7 Juli utfärdat mobiliseringsorder för sin armé. Från Rysslands östersjöhamnar kommo ock idel krigsrykten. Det så länge beramade verldskriget syntes ändtligen vara omedelbart förestående.

Gustaf Adolf kände icke Rysslands, Österrikes och Storbritanniens inbördes öfverenskommelser annat än genom de spridda och skäligen magra underrättelser, som ambassadören v. Stedingk derom lemnade i sina depescher, men han förstod ensamt af de yttre tecknen att afgörandets stund hastigt nalkades. Konungen oroades derför öfver att hafva sina egna angelägenheter fullkomligt oafgjorda. Pierrepont hade ej ännu erhållit några direkta instruktioner från London an

1) StP. d. 26 Juli. Et K. s. d.

gående Sveriges ursprungliga förbundspropositioner. Och en hel månad förgick ännu, utan att några sådana instruktioner ankommo. Årstiden var derpå redan långt framskriden. Skulle konungen komma att deltaga i kriget, borde han ovilkorligen snart erhålla förvissning derom. En viss tid skulle alltid åtgå till nödiga mobiliseringsåtgärder, och det var ej välbetänkt att forcera allt i sista stund.

Bekymrad öfver sin belägenhet, beslöt konungen att genom en kraftåtgärd framtvinga ett afgörande. Den 19 Aug. afsände han en egenhändig skrifvelse till von Rehausen med befallning att förklara för den engelska ministären, att konungen icke längre kunde uthärda i det ovisshetens tillstånd, hvari man hittills behagat hålla honom, utan att han såge sig nödsakad att begära ett kategoriskt svar inom åtta dagars förlopp å sina framställningar om subsidier, sådana dessa framställningar modifierats genom de senaste underhandlingarne i Helsingborg. Om dessa underhandlingar hade den engelska regeringen såväl genom Pierrepont som genom von Rehausen skyndsamligen blifvit underrättad, hvarför regeringen numera väl kunde antagas vara färdig med sitt svar1).

Några få dagar, sedan konungen afsändt detta märkliga bref, hvars effekt vi i det följande få tillfälle att belysa, öfverraskades han af att åter få se Alopæus i Helsingborg. När denne minister anlände till St. Petersburg, var kriget derstädes redan definitivt beslutadt. Kammarherre Novosilzof var ankommen från Berlin, och baron Wintzingerode ankom samtidigt från Wien, hvarest han tillsammans med några österrikiska generaler uppgjort operationsplanerna för kriget 2). När tsaren af Alopæus upplystes om de i lägret å Bonarpshed och i Helsingborg plägade underhandlingarne, misströstade han om Sveriges aktiva deltagande i kriget, men som han ej derföre ville in

1) StL. d. 19 Aug.

2) SfP. d. 6 Aug.

ställa hela den tilltänkta diversionen i Nordtyskland, återsände han Alopæus ofördröjligen till Sverige med befallning att göra ett yttersta försök att förmedla åtminstone en sådan subsidiekonvention mellan Sverige och Storbritannien, hvarigenom Stralsunds garnison kunde tillbörligen förstärkas och ryska trupper erhålla tillåtelse att debarkera i Pommern 1).

Den 9 Aug. afseglade Alopæus från St. Petersburg, och inträffade d. 23 i s. m. i Helsingborg. Strax efter sin ankomst till sistnämda stad erhöll ministern företräde för konungen, som erhöll upplysning om ministers ärende genom ett handbref från kejsar Alexander 2). Konungen förekallade genast mr Pierrepont och meddelade honom tsarens önskan. Alopæus tillkännagaf sig vara specielt befullmäktigad att understödja Sveriges fordringar på subsidier till en förstärkt garnison i Stralsund, sådana nämligen som dessa fordringar blifvit framstälda i kanslipresidentens skrifvelse d. 19 Juni, dock under gifven förutsättning af, att intet hinder skulle möta för de ryska truppernas debarkering i Pommern, om Storbritannien gick Sveriges fordringar till mötes. Inseende att tiden kräfde ett snabbt afgörande, beslöt nu Pierrepont att handla utan sin regerings autorisation. Den 24 Aug. öfverlemnade han till Wetterstedt ett projekt till konvention, uppgjordt i enlighet med kanslipresidentens omnämda skrifvelse, men med tillsats af trenne artiklar, hvilka omhandlade en nederlagsplats på 12 års tid i Göteborg för engelska handels- och fabriksvaror af alla slag. Konungen uppdrog åt general Toll att diskutera projektet med Pierrepont. Det enda, som deri egentligen kunde blifva föremål för tvist, var förutom de nämda tre artiklarne om den engelska handeln frågan om ersättning för truppernas transport, enär denna ersättning ej blifvit fixerad i kanslipresidentens skrifvelse, men i Pierreponts projekt blifvit upptagen till 500 pd för 1,000 man. Toll fann genast transportkostnaden vara alldeles för lågt taxerad. 1) SfP. d. 8 Aug.

2) St P. d. 2 Sept.

Pierrepont nekade att höja sitt anbud. Konungen måste gå emellan och förklara, att han för att underlätta och påskynda öfverenskommelsen afstod från hvarje ersättningsanspråk för truppernas transport. Toll fann nu den begärda nederlagsrätten vara alltför obegränsad. Denna rätt skulle göra intrång i det svenska ostindiska kompaniets rättigheter, den borde ej omfatta nödvändighetsvaran salt och ej häller manufakturvaror, som voro förbjudna till införsel i riket. Pierrepont ville ej höra talas om några inskränkningar och förklarade sig icke kunna underteckna konventionen, såvida ej den begärda nederlagsrätten i Göteborg utan minsta förbehåll bifölles. Toll var å sin sida orygglig. Underhandlingarne afstannade. Då Alopæus erfor detta, begärde och erhöll han af konungen tillåtelse att medla mellan de båda negociatörerna. Efter många öfverläggningar lyckades han ändtligen beveka Pierrepont att alldeles stryka de tre omtvistade artiklarne. Därmed var saken klarerad. Den 31 Aug. undertecknade Toll och Pierrepont den nya subsidiekonventionen mellan Storbritannien och Sverige). Sjelfva hufvudfördraget utgöres af 8 artiklar. Genom art:ne 2-5 förbinder sig konungen af Storbritannien att, jemlikt Sveriges fordringar, för 4,000 mans förstärkning i Stralsunds garnison erlägga 7,200 pd stg i månaden. För de redan öfverförda förstärkningstrupperna erlägges betalning från d. 1 Juli 1805 och för de öfriga från och med deras ankomst till fästningen. Manskapets öfverskeppning bestrider konungen af Sverige på egen bekostnad. Genom art:ne 1 och 7 förnyas konventionen af d. 3 Dec. 1804 och gifves åt dess art. 3 och 4

1) Konventionen med inledning och separata artiklar fins tryckt i GARDEN VIII. Bil. III och utan inl. o. sep. art. i Hist. Tafla I. Bil. 4. "Jag gratulerar mig", skrifver Ehrenheim om de skildrade underhandl. d. 6 Sept. till Toll, "att hafva varit på afstånd vid de nu öfverståndna varma negociationerna, jag feliciterar E. E. att hafva så fermt och försigtigt drifvit igenom dem och önskar af hjertat för konungens och fäderneslandets bästa, att de måtte stanna vid hvad de nu äro, efter vi ej kunnat undgå att komma så långt." Tolls biogr. II. sid. 151.