gällande kraft för hela den tid, Storbritannien betalar subsidier för förstärkta garnisonstrupper i Stralsund, och så länge Ryssland och England i förening bekriga Frankrike. I art. 6 förbinder sig konungen af Sverige att på allt möjligt sätt befordra ryska truppers landstigning i Pommern och att derom träffa särskildt aftal med kejsaren af Ryssland. Art. 8 slutligen innehåller de vanliga bestämmelserna om fördragets ratifikation.

Af två separata artiklar, som finnas bifogade fördraget, bestämmer den första på det noggrannaste, huru länge Storbritannien bör fortfara med den åtagna subsidiebetalningen, medan den 2:dra stadgar, att de hannoveranska trupper, som möjligen kunna komma att samlas i Pommern, skola under sitt uppehåll inom denna provins stå under den tillstädesvarande högste svenske befälhafvarens öfverkommando.

Då Pierrepont undertecknade fördraget utan sin regerings bemyndigande och det sålunda kunde dragas i tvifvelsmål, om fördraget från engelsk sida skulle blifva ratificeradt1), afgaf Alopæus i tsar Alexanders namn och enligt företedd fullmakt 2) en "acte de garantie" af fördraget, hvilken akt af både Toll och Pierrepont besvarades med en "acte d'acceptation" 3).

Sedan Alopæus sålunda genomdrifvit Gustaf Adolfs

1) "Förmodligen lärer den nu undertecknade konventionen förekomma den engelska ministären ganska oväntad", skrifver Wetterstedt d. 2 Sept. till v. Rehausen. StL. Den engelska regeringen ratificerade verkligen fördraget, men då densamma befarade, att Ryssland och Österrike skulle göra anspråk på lika höga subsidier som Sverige, lät regeringen Pierrepont afgifva en särskild declaration, hvari det tillkännagafs, att endast så stor del af de Sverige beviljade subsidierna, som motsvarade 12,5 pd stg pr soldat om året, skulle räknas såsom underhållspenningar för garnisonstrupperna i Stralsund; resten borde användas till själfva fästningens förstärkande. Denna declaration, anted. d. 31 Aug., besvarades af en contradeclaration af general Toll, antedat. s. d., i hvilken den engelska regeringens beräkningssätt gillades. FE. och St L. d. 14 Okt.

2) Att Alopæus var försedd med en dylik fullmakt gifver vid handen, att den kejserliga regeringen förutsett, att Pierrepont skulle sakna nödiga instruktioner från sin regering.

3) För innehållet i dessa akter hänvisas till GARDEN anf. st.

förbehåll för de ryska truppernas tillträde till Pommern, grepo sig sagde minister och general Toll genast an med att jämlikt art. 6 i det nya fördraget träffa närmare bestämmelser om detta tillträde. Denna negociation ligger utom mitt egentliga ämne. Vare det derföre härstädes nog sagdt, att Alopæus lemnade Helsingborg och öfverfor till Pommern för att derstädes vidtaga vissa förberedelser för de kejserliga truppernas ankomst, innan ännu någonting blifvit i ärendet bestämdt afgjordt. Underhandlingen öfverflyttades hastigt till S:t Petersburg, der ambassadören von Stedingk bragte den till ett lyckligt slut genom en not, som han d. 19 Sept. ingaf till den kejserliga regeringen. Någon formlig konvention blef aldrig i frågan ingången 1).

Genom konventionen i Helsingborg d. 31 Aug. 1805 äfventyrade Sverige sin neutralitet under det förestående koalitionskriget. Att engelska och ryska trupper tillätos att begagna Sveriges besittningar i Tyskland såsom operationsbas för ett anfall på Hannover, måste alltid berättiga kejsar Napoléon att räkna Sverige bland sina fiender, och skulle koalitionen misslyckas, var ingenting troligare, än att ett franskt anfall skulle företagas mot Stralsund såsom straff för Sveriges tjenster mot de allierade. Gustaf Adolf var långt ifrån belåten med konventionen i Helsingborg. Konungen ville hälst taga steget fullt ut och aktivt deltaga i kriget. Sverige ådrog sig ej synnerligen större fara genom ett öppet krig, än genom den maskeradt fiendtliga ställning, det redan förbundit sig att intaga.

Med oro väntade Gustaf Adolf derföre på underrättelser från sin minister i London, om hvad verkan brefvet af 19 Aug. derstädes haft. Dylika underrättelser ankommo först d. 13 Sept. och träffade konungen å Beckaskog, general Tolls boställe, dit konungen samma dag anlände från Helsingborg eller närmast från Kristianstad. Konungens bref hade ankommit till London d. 2 Sept., och v. Rehausen, som

1) SCHINKEL-BERGMANS uppgift (sid. 189) om en slik konvention är ogrundad.

under hela sin vistelse i den engelska hufvudstaden1), blifvit hållen på en kylig distans såväl af lord Mulgrave som af Rysslands dervarande sändebud, grefve Woronsof 2), med hvilken han eljes var instruerad att samråda, hade skyndat att deraf begagna sig såsom ett medel att komma i närmare beröring med lord Mulgrave. Samma dag envoyén erhållit konungens bref, hade han föredragit detsamma för statssekreteraren för utrikes ärendena. Lorden hade i de förbindligaste ordalag försäkrat, att det varit omöjligt för den engelska regeringen att tidigare besvara Sveriges propositioner, men att ett ministerråd just den dag, som var, varit tillsammans och beslutat angående desamma. StorBrittanien kunde ej rimligtvis betala Sveriges soldater efter en högre taxa än Österrikes och Rysslands, men då ministerrådet likvisst var öfvertygadt om, att konungens fordringar voro beroende på verklighetskraf, och tillika önskade att så långt, som möjligt vore, gå konungen till mötes, så hade detsamma beslutat att erbjuda konungen en utjämningssumma för det bruk, de allierade makterna blifvit tillåtna att göra sig af Stralsunds fästning. En legationssekreterare mr Bathurst skulle ofördröjligen, ja, redan samma dag afresa med behöriga instruktioner till envoyén Pierrepont. Detta skref von Rehausen. Brefvet af d. 19 Aug. hade sålunda kommit i läglig tid, och konungen hade att vänta sig en framställning från mr Pierrepont, så snart den i Rehausens depesch omförmälde legationssekreteraren fram

1) Jfr. sid. 25.

2) Emot grefve Worons of var Rehausen synnerligt uppretad till följd af grefvens kalla uppförande. D. 23 Juli skrifver R. hem till konungen. "Ryska ambassadörens köld är obegriplig och högst ridicule af honom i närvarande stund. Oaktadt af mig gjorda försök har han aldrig velat ingå i den minsta politiska relation med mig. Jag har sökt (närma mig) honom såväl genom prevenancer och försäkringar, att jag skulle skatta mig lycklig att blifva ledd af dess insigter, som genom vinnande af dess entourer; allt är förgäfves. Aldrig ett ords besvarande till mina yttrade önskningar, djupa bugningar och forna tiders anekdoter äro de gracer, han består mig. Med ett ord, jag har gjort allt, hvad man kan göra utan att vara bas et rampant." SfL.

hunnit till Sverige. Pierrepont vistades ännu i Skåne. Den 16 Sept. begärde envoyén audiens hos konungen å Beckaskog. Bathurst var då ankommen, och envoyén förklarade sig genom de instruktioner sagde sekreterare medfört vara bemyndigad att erbjuda konungen subsidier för en koalitionskår på 12,000 man 1). Då konungen förklarade sig vara villig att underhandla om anbudet, öfverlemnade envoyén den följande dagen till Wetterstedt en note verbale, hvari föreslogs: 1:0 att konungen af Sverige skulle deltaga i koalitionskriget (coopérer au plan général) med en truppstyrka af 12,000 man; 2:0 att konungen härför skulle erhålla engelska subsidier efter 12,5 pd stg per soldat om året samt 3:0 att Storbritannien ytterligare under namn af första krigsutrustning skulle betala en summa tre gånger så stor som det belopp, hvartill de i föregående punkt föreslagna subsidierna månadtligen uppgingo. Dessutom kunde den extra garnisonen i Stralsund inräknas i de nu föreslagne 12,000 man, och den för denna garnison genom Helsingborgstraktaten bestämda subsidiesumman icke desto mindre oförminskad utgå såsom ett rent tillskott till den nu erbjudna summan. Konungen öfverlemnade envoyéns not till baron Toll i ock för granskning och kalkylering. Generalen använde en dag till beräkningar, och kom till det nedslående resultatet, att konungen genom att antaga Storbritanniens anbud skulle ådraga svenska statsverket en säker utgift af 600,000 Rdr. Bco. Konungen bad nu

1) Såsom orsak till, att StorBrittanien inskränkte sig till detta ringa truppantal, uppgaf lord Mulgrave för von Rehausen (SfL. d. 6 Sept.) ren penningeförlägenhet. I Febr. 1805 äskade Pitt 5 millioner pd stg af parlalamentet för utbetalande af subsidier åt fastlandsstaterna, men i Juni förklarade premierministern, att han ej behöfde mer än 31⁄2 mill. pd stg. Den halfannan million, som afslogs, hade varit beräknad för Preussen, om hvars aktiva deltagande i kriget man i det längsta hyste förhoppning. De subsidier, som åtgingo för Rysslands och Österrikes räkning, voro emellertid så kolossala, att det må vara möjligt att lord Mulgraves utsago var sanningsenlig. De svenska truppernas dyrhet utgjorde dock förmodligen äfven en anledning till, att Storbritannien proponerade att subsidiera en så ringa styrka som 12,000 man.

generalen anställa beräkningar för allenast 10,000 man. Toll gjorde så, och framkonstruerade ett deficit af 400,000 Rdr. Bco. Att än ytterligare förminska truppernas antal var ej tänkbart, såvida Sveriges deltagande i kriget ej skulle blifva till fiendernas åtlöje, och konungen lät derför tillspörja Pierrepont, huruvida han icke på något sätt kunde höja sitt anbud. Envoyén svarade, att han hvarken kunde öka de erbjudna subsidierna eller underhandla om en mindre kår än 12,000 man. Efter emottagandet af denna afvisande förklaring lät konungen, säkerligen med sorg i hjertat, general Toll d. 19 Sept. öfverlemna en note verbale till Pierrepont, deri konungen uttryckligen tillkännagaf sig icke kunna acceptera Storbritanniens senast framstälda anbud. Enär tiden ej tillät envoyén att inhemta nya instruktioner från London, sade sig konungen förutse, att han mot sin vilja måste blifva neutral under kriget.

General Toll var förmodligen lika belåten, som konungen var nedslagen, när denna not aflemnades. Med sitt praktiska förstånd förstod den gamle generalen väl, hvilken oansenlig roll en svensk här på 10,000 man skulle spela i ett krig, der härmassor på en million soldater sammandrabbade, och han kände förmodligen också redan sin unge konung alltför väl för att tilltro honom kunna göra någon lysande karriär i fält.

Men man hade ännu icke sagt sista ordet. Den 21 Sept. presenterade Pierrepont en ny note verbale, i hvilken han proponerade, att underhandlingarne skulle förnyas, och att general Toll måtte från sin sida framställa ett formligt förslag i subsidiefrågan. På konungens önskan måste Toll villfara envoyéns begäran och aflemnade följande dag en note, deri han förklarade, att konungen inginge på Pierreponts d. 17 Sept. framstälda förslag, såvida 1:0 den svenska truppkontingenten sänktes till 10,000 man; 2:0 subsidierna årligen tillöktes med en summa af 94,000 pd stg samt 3:0 truppernas hemtransport efter krigets slut bekostades af Storbritannien 1). Pierrepont accepterade i hufvudsak dessa 1) StL. d. 28 Sept. StP. d. 21 o. 24 Sept. MM.