Men hvad var vid den tiden att uträtta i kriget? Den 2 December hade Napoléon besegrat koalitionens hufvudarméer i det s. k. trekejsarslaget vid Austerlitz, Österrike hade redan ingått vapenhvila, och Rysslands härar voro stadda på återtåg från den södra krigsskådeplatsen. Koalitionen var med ett ord öfverväldigad, innan konungen af Sverige hann fram på sin anvisade plats å krigsteatern.

I Hannover var emellertid ingen brist på koalitionstrupper. Utom den ryska kår på 17,000 man, som i det föregående blifvit omnämd, och som kommenderades af generalen grefve Tolstoy, hade en engelsk-hannoveransk här på 12,000 man landstigit vid Stade i midten af november. I slutet af december anlände ytterligare en engelsk här på 10,000 man1). Den svenska armén inberäknad, steg de förbundne makternas krigsstyrka i kurfurstendömet vid slutet af år 1805 till bortåt 50,000 man. I och för sig sjelf var denna styrka visserligen alldeles otillräcklig att upptaga kampen mot de franska härmassor, som voro disponibla efter Österrikes besegrande, men de förbundne makterna hoppades i det längsta att konung Fredrik Wilhelm af Preussen skulle öppet förklara sig för deras sak. Med Preussens bistånd kunde man ännu med någon utsigt om framgång vädja till vapnen.

Under afbidan på Preussens definitiva beslut sökte Gustaf Adolf att samla alla de i Hannover stående förbundstrupperna under sitt befäl. Han föreslog såväl grefve Tolstoy som den engelske generalen lord Cathcart att för er

handbref af d. 1 Dec., utan endast underrättelse om, att de tvänne ryska arméerna under Buxhöwden och Kutusoff i förening med en österrikisk här- · afdelning d. 26 nov. skulle sätta sig i marsch för att anfalla de till Brünn framryckta fransmännen, som sades vilja undvika drabbning. StL. d. 4 Dec. 1) Jfr. LEFEBVRE II. sid. 191. GARDEN IX, sid. 73. Corresp. of CASTLEREAGH sidd. 37, 82, 98. Angående de engelska truppernas antal och operationer, ang. befälet öfver desamma etc., voro inga öfverenskommelser alls träffade mellan StorBrittanien och Sverige. Att England emellertid icke hade något särskildt emot att i likhet med Ryssland ställa sina diversionstrupper under konungens af Sverige befäl framgår af Castlereaghs brefvexling med lord Cathcart. Jfr den följande texten.

nående af behörig enighet i operationerna taga order från det svenska högkvarteret1). De ryska trupperna i Hannover hade emellertid i följd af Gustaf Adolfs en gång gjorda afsägelse af befälet efter slaget vid Austerlitz af tsaren blifvit stälda under Fredrik Wilhelms öfverkommando 2), och hvad de engelska trupperna beträffar, så hade lord Cathcart order af sin regering att, endast ifall de ryska trupperna stäldes under Gustaf Adolfs befäl, sjelf ställa sig under konungens kommando 3). När nu Tolstoy nekade att taga order af konungen, gjorde Cathcart detsamma. Båda befälhafvarne accepterade i stället det interimsförslag, som Preussens statsminister, baron Hardenberg genom ett meddelande af d. 22 December framstälde till Englands sändebud i Berlin, nämligen att de förbundna makterna skulle inställa alla fiendtligheter i kurfurstendömet och ställa sina dervarande trupper till konungens af Preussen disposition, i händelse af ett franskt anfall mot landet1).

Gustaf Adolf, som hade en inrotad misstro till det preussiska hofvets politik, kunde icke besluta sig för att äfven för sin del antaga Hardenbergs förslag, hvilket meddelades konungen genom Pierrepont). Konungen blef derföre med ens totalt isolerad och fann sin ställning derigenom synnerligen vansklig. Han trodde sig vara på väg att öfvergifvas af sina bundsförvandter) och vidtog de märk

1) StL. d. 10 Jan. Ehrenheim till Toll d. 7 Jan. 1806. Tolls biogr. II, sid. 157.

2) LEFEBVRE II, sid. 218.

3) Corresp. of Castlereagh, sid. 65. Castlereagh till Cathcart d. 5 Dec. 1805.

4) Om Preussens medlingsförslag och politik i slutet af år 1805 se GARDEN IX, (särskildt sid. 79) BIGNON 5, (LII kap.). LEFEBVRE 2, (sid. 220). HÄUSSER (sid. 666). Hardenbergs not aflemnades före grefve Haugwitz återkomst till Berlin (som inträffade d. 25 Dec.) från den bekanta mission, hvarunder han undertecknade fördraget i Schönbrunn.

5) StL. d. 10 Jan. 1806.

6) Den 9 Jan. skrifver Gustaf Adolf till Alexander: "Je me vois donc isolé dans cette coalition pour une seconde fois, je puis même dire à présent abandonné et cela pour ne pas m'être aveuglement soumis au systême politique du roi de Prusse." Acta historica.

värdigaste åtgärder för sin räddning. Den 9 Jan. affärdade konungen ett ilbud till sin förfarne ambassadör i S:t Petersburg med förfrågan om, huruvida han ej ansåg rådligast att i den för handen varande kritiska situationen föreslå tsaren att antingen köpa Pommern för 6 à 7 millioner Rdr eller att tillbyta sig detsamma mot något annat landområde. Handeln skulle ej fullständigt uppgöras, förrän allmän fred blifvit ingången, och konungen hoppades, att förslaget skulle göra tsaren beredvillig att orubbligt stå fast vid sin allians med Sverige1). Jämsides med denna åtgärd, hvilken, såsom bekant, ej ledde till något resultat, enär v. Stedingk undanbad sig att framföra försäljningsprojektet 2), vidtog konungen förberedelser för den svenska arméns återtåg till Pommern. Den 13 Januari flyttades det svenska högkvarteret från Lüneburg till Boitsenburg, hvarpå armén intog en concentrerad ställning å högra stranden af Elbe. Längre vågade konungen icke för tillfället återtåga. Olyckan ville, att Storbritannien icke ännu betalt mer än 1/3 af den summa å 112,500 pd stg, som enligt fördraget af d. 3 Okt. borde erläggas omedelbart efter ratifikationernas utvexling. Hvarken Pierrepont, som åtföljde konungen i kriget, eller v. Rehausen kunde lemna någon upplysning om, när den bristande subsidiesumman skulle komma att utbetalas. Saken ingaf desto större bekymmer, som von Rehausen i sina depescher började uttala förmodan om,

1) StP. d. 9 Jan. 1806.

2) Förslaget om Pommerns försäljning gillades såväl af Ehrenheim som Toll. Stedingk besvarade konungens kabinettsskrifvelse af den 9 Jan. genom en depesch d. 6 Febr. hvari det heter: "On peut perdre des provinces et acquérir de la gloire, mais les vendre-jamais. J'en atteste les manes de ce grand Roi, dont V. M. possède la couronne, le nom et les vertus et qui a scellé l'acquisition de la Poméranie de son sang et de celui qui L'ont suivi." Efter erhållen kunskap om detta högtrafvande svar skrifver Ehrenheim d. 18 Mars s. å. till general Toll: "Jag ville, att man skänkte bort detta trätofrö (Pommern) eller bytte sig till lika stor terräng vid Ishafvet, ty när det en gång förloras, så kostar det 10 gånger mer än det är värdt." Tolls biogr. II, (sid. 159). Jfr. äfven bref fr. dens. till dens. d. 21 Jan. s. å. dersammastädes (sid. 158) jemte Tolls bref till Ehrenheim bl. Acta historica.

att Storbritanniens krigspolitik ej längre var så orygglig som förut1). En ministärförändring syntes t. o. m. vara ganska sannolik. Kanske skulle en fredsministär snart komma till styret och fika efter anledning att annullera eller åtminstone att på hvarjehanda sätt inskränka de af Pitts ministär ingångna subsidieförbindelserna 2). Under slika utsigter höll konungen det för rådligast att uppskjuta arméns vidare återtåg, till dess den engelska regeringens samtycke dertill hunnit blifva inhemtadt. Den 27 Januari affärdade konungen befallning till sin minister i London att af den engelska regeringen äska en ostensibel depesch, stäld till mr Pierrepont, hvari regeringen förklarade såsom med sin önskan öfverensstämmande, "att de svenska trupperna utrymde H. Storbr. Majestäts stater, sedan någon samverkan mellan dem och Englands stridskrafter ej längre kunde ifrågakomma" 3).

När denna order afgick, hade en epokgörande tilldragelse timat i Storbritannien, i det premiärministern William Pitt gått ur tiden. Den utomordentlige mannen afled redan d. 23 Jan., men underrättelse om dödsfallet hade ej ännu (d. 27) framkommit till det svenska högkvarteret. Genom Pitts död underlättades en genomgripande förändring i den engelska styrelsen. En sådan egde ock rum i slutet af Januari och början af Februari 1806. Visserligen intogs platsen såsom förste lord af skattkammaren i det nya kabinett, som under sagda tid bildades, af en anhängare till Pitts

1) SfL. d. 10 Jan.: "L'opposition que trouvera Mr Pitt a ses mesures à l'ouverture prochain du parlement fera voir plus clair dans ce que l'on doit attendre de l'Angleterre relativement aux affaires du continent. Les parties s'agissent beaucoup dans ce moment." Parlamentet öppnades d. 21 Januari.

2) Bekymrad skrifver Ehrenheim d. 16 Jan. 1806 till v. Rehausen (StL): "Emellertid väcker den allmänna ställningen ett grundadt bekymmer om våra innestående subsidier. Då nu hela koalitionsverket är upplöst och de penningeuppoffringar England derför gjort befunnits varit fruktlösa, kan man befara, att engelska ministären, rädd för det sammanträdande parlamentets räfst, söker genom våldsamma inskränkningar uti sina förbindelser i någon mån rätta sin missräkning.“

3) St L. d. 27 Jan.

krigspolitik, lord Grenville, men det vigtiga statssekreterareämbetet för utrikes ärendena, hvilket hittills beklädts af lord Mulgrave, uppdrogs nu åt det fredsifrande whigpartiets främste talare Charles James Fox. Den nye utrikesministern tog strax till sitt syftemål att ingjuta en ny försonlighetens anda i Storbritanniens politik. Hans utnämning var ett elakt omen för koalitionens framtid1).

Ett tecken af samma art var det nya uppslag, som i slutet af Januari inträffade i den preussiska politiken. Den 27 Januari utfärdade Fredrik Wilhelm sin bekanta deklaration angående Hannovers provisoriska ockupation af preussiska trupper 2). Då denna deklaration kom till Gustaf Adolfs kännedom antog han densamma utgöra ett otvetydigt bevis på, att Preussen efter sin långvariga villrådighet ändtligen tagit sitt parti och beslutat att, i stället för att förena sina vapen med de förbundne makternas, på nåd och onåd kasta sig till Frankrikes fötter. Preussen var nu, enligt konungens åsigt, att anse såsom en särdeles farlig fiende. Det skulle vara lätt för en preussisk armé att falla den svenska hären i ryggen och afskära densammas förbindelse med Pommern. Konungen dristade derföre ej längre kvarhålla sin armé i den framskjutna ställningen vid Elbe, utan lät den hastigt uppbryta derifrån och retirera in i Mecklenburg. På grund af sin föregående framställning i London förmenade sig dock konungen icke kunna draga alla sina trupper tillbaka ur de engelska besittningarne i Tyskland, innan svar å nämda framställning ankommit. För öfrigt ansåg konungen en tillbörlig stolthet bjuda sig att söka rädda den svenska härens återtåg från att erhålla sken af en brådstörtad flykt för de preussiska vapnen3). Af dessa förenade anledningar kvarlemnade ko

1) Om Pitts död och ministerskiftet se Life of Pitt, sid. 388 o. f. BIGNON 5, 219, THIERS VI, sid. 438.

2) HÄUSSER sid. 671.

3) Wetterstedt skrifver d. 15 Febr. till v. Rehausen (StL.): "Il eut été inidgne de Sa M:té Suédoise et outrageant pour l'honneur de son armée d'évacuer ce pays (Lauenburg) sur la simple indication que des Prussiens devaient y venir."