nes operationer i deras förestående krig mot Frankrike, men alla ministrarnes ansträngningar i den vägen voro fruktlösa. Båda ministrarne hade öfverläggningar med konungen d. 13 Sept. För att undanrödja hvarje tvifvel hos konungen om Preussens nya system framvisade Alopæus en d. 3 Sept. från Berlin afgången depesch till preussiska legationsrådet Balan i London, hvaruti den preussiska regeringen gjorde framställning om fred och förbund med Storbritannien samt bestämdt förklarade, att den aldrig (!) haft för afsigt att för alltid behålla kurfurstendömet Hannover. Med stöd af denna depesch påyrkade Alopæus, att den svenska armén borde intaga en position mellan Elbe och Ems, och i detta yrkande instämde Pierrepont, som t. o. m. synes hafva föreslagit, att de svenska trupperna skulle ställas till konungens af Preussen disposition och under preussiskt befäl1). Det sistnämda förslaget afvisade konungen på det bestämdaste, och emot frammarschen in i Hannover gjorde han den befogade anmärkningen, att den svenska armén var alldeles för ringa och obetydlig för att kunna intaga en så framskjuten och blottstäld ställning. Det enda konungen ansåg sig kunna lofva var, att han i det längsta skulle söka att försvara konung Georgs besittningar på högra Elbestranden, och att han derför vid första fara skulle låta hela sin i Pommern varande här framrycka och förstärka den i Lauenburg stående kåren, hvilken vore. att anse såsom den svenska härens avantgarde 2).

1) ZLOBINS uppgift (sid. 61), att Preussen icke inbjöd Gustaf Adolf att deltaga i dess krig mot Napoléon, är så till vida sann, som den preussiska regeringen aldrig sjelf framstälde någon direkt uppmaning dertill; men Alopæus utgjorde en ypperlig mellanhand mellan hofvet i Berlin och Gustaf Adolf. Långt före d. 13 Sept. hade Alopæus proponerat Gustaf Adolf att ingå i det nordtyska förbund, som Napoléon, såsom bekant, tillbjöd Fredrik Wilhelm att bilda såsom en motvigt till Rhenförbundet. d. 20 Aug.

St P.

2) St L. d. 18 och 25 Sept. Mémoires posth. de St. II. 225. Otvifvelaktigt handlade Pierrepont och Alopæus på eget bevåg, utan sina resp. regeringars autorisation, då de framstälde sin ofvannämda begäran. I afseende på Alopæus, så kom ambassadören von Stedingk till ett dylikt

Med detta besked måste ministrarne låta sig nöja. Deras rådplädning med konungen ägde rum i den lilla kustbyn Barhöft1), hvarifrån monarken just stod i beredskap att öfversegla till Sverige för att hemma i fäderneslandets ro afvakta skingringen af de töcken, som ännu skymde stormakternas inbördes förhållanden. Den 12 Sept. hade konungen lemnat Greifswald, och d. 14 i s. m. lemnade han Tyskland. Konungens afresa betog Pierrepont och Alopæus, hvilka tills vidare kvarstannade i Tyskland, hvarje utsigt att kunna bereda Preussarne understöd och hjelp af den svenska fältarmén i deras första krigsoperationer mot Napoléon.

Efter mötet i Barhöft sammanträffade Gustaf Adolf och Pierrepont första gången å Beckaskog d. 9 Nov. 18062). Det låg en händelserik tid emellan de båda mötena. Napoléon hade under den tiden tillfogat Preussen de förkrossande nederlagen vid Jena och Auerstädt, och hans segerdruckna arméer jagade just som bäst med oemotståndlig fart spridda skaror af de upprifna preussiska härarne allt längre mot norr och öster.

Så snart Gustaf Adolf erhöll underrättelse om Preus

resultat efter ett samtal i ämnet med baron Budberg; och hvad Pierrepont angår, så göra de mellan honom och Gustaf Adolf plägade underhandlingarne närmast efter envoyéns återkomst till Sverige det i högsta grad otroligt, att han på grund af några instruktioner från sin regering framstälde sitt djerfva förslag, hvilket Stedingk karaktäriserade "comme une extravagance rare". Om de åsyftade underhandlingarne mellan Pierrepont och konungen se nästa afdelning af texten, om Stedingks samtal med Budberg åter se Mem. posth. de St. II, sid. 225.

1) Ej Bornhöft, såsom BJÖRLIN (sid. 124) uppgifver.

2) I slutet af September lemnade Pierrepont Tyskland för att begifva sig till Sverige. Den 2 Okt. skrifver Wetterstedt till v. Rehausen: "Hr. Pierrepont är öfver Hamburg stadd på återresa till Sverige."

sarnes stora nederlag, var han i första hettan betänkt på att infria sitt löfte att låta den i Pommern stående svenska armén framrycka till Elbe '), men vid närmare besinning af den fara, för hvilken Pommern härigenom skulle blifva utsatt, öfvergaf konungen denna plan och befalde i stället det i Lauenburg stationerade avantgardet att återtåga. Samma dag, som denna konungens befallning utfärdades (6 Nov.), tillfångatogs emellertid avantgardet af en fransk härafdelning under prinsen af PonteCorvo.

Medan händelserna på detta brådstörtade sätt hade utvecklat sig i Tyskland, hade konungen erhållit underrättelse från sin ambassadör i Petersburg, att stora ryska härmassor nalkades Preussens gränser för att om möjligt hejda de franska örnarnes segerflygt 2). Det svenska sändebudet i London åter hade insändt underrättelse om, att den Grenvillska ministären, sedan kriget mellan Preussen och Frankrike utbrutit, ändtligen funnit för godt att afbryta sina långvariga och utdragna fredsunderhandlingar i Paris samt inledt vänskapliga förbindelser med Preussen 3).

Den allmänna politiska ställningen hade sålunda blifvit väsentligen klarare, om också långt ifrån ljusare under den tid, som förflutit, sedan konung Gustaf Adolf senast sammanträffade med det hos honom accrediterade engelska sändebudet.

Förmodligen väntade sig konungen de vigtigaste meddelanden af Pierrepont, som ju rimligtvis kunde antagas hafva bekommit angelägna instruktioner från regeringen i London. Sannolikt blef derför också konungen ej ringa

66

1) Den 26 Okt. skrifver Wetterstedt till von Rehausen: efter de högst olyckliga träffningar, som förefallit emellan franska och preussiska arméerna, låter konungen sin armé framrycka till Elbe för att försvara öfvergången af denna flod."

2) SfP. den 18 Okt. 1806. Mem. posth. de St. II. 219. I midten af November inryckte fyra ryska härafdelningar på tillsammans 60,000 man i det preussiska Polen.

3) Definitiv fred mellan Storbritannien och Preussen ingicks dock först i Memel den 28 Januari 1807 och först den 27 Juni s. å. ingicks en subsidiekonvention mellan de båda staterna. GARDEN X. sid. 191 och Bil. II.

besviken, då allt, hvad Pierrepont vid mötet å Beckaskog hade att andraga, bestod i ett yrkande på, att garnisonen i Stralsund borde än ytterligare förstärkas, på samma gång som envoyén på konungens särskilda tillfrågan uttryckligen förklarade sig vara i saknad af någon som hälst fullmakt att erbjuda Sverige subsidier för de nya förstärkningstrupper, som sålunda påyrkades.

Huru stor konungens förvåning öfver Pierreponts brist på instruktioner strax må hafva varit, så blef densamma dock för visso ännu större, då en ifrån London d. 11 Nov. ankommande depesch hunnit dechiffreras. I denna depesch1) berättade nämligen von Rehausen, att han i slutet af Oktober haft ett samtal med Fox' efterträdare i utrikesstatssekreterareämbetet, lord Howick, hvilken med mycken värma demonstrerat, huru fördelaktigt, ja nödvändigt det vore, att alla de mot Frankrike fiendtligt sinnade makterna ilade till Preussens hjelp, vare sig genom att förena sina trupper med de preussiska eller genom att göra diversioner. För att åstadkomma en särdeles lämplig diversion hade lorden förklarat sig anse en förening af Sveriges och Danmarks krigshärar vara högligen önskvärd, och han hade tillika tillkännagifvit, dels att Englands sändebud såväl i Sverige som i Danmark hade erhållit detaljerade instruktioner i afseende på en dylik förening, dels ock att Storbritannien var beredt att förse konungen af Sverige med subsidier för huru stort antal trupper som hälst.

Dessa underrättelser, hvilka voro konungen synnerligen angenäma, stodo illa öfverens med Pierreponts senaste meddelanden. Vid ett företräde i staden Malmö, dit konungen emellertid begaf sig, måste också Pierrepont afgifva förklaring öfver sitt uppträdande å Beckaskog. Envoyén erkände, att han den 1 November erhållit en depesch från lord Howick, som föreskref honom 1:0 att på allt sätt föreställa konungen af Sverige nödvändigheten af att understödja Preussen, och att arbeta på en kooperation mellan

1) SfL. den 31 Okt.

Sveriges och Preussens stridskrafter, 2:0 att utröna, om svenska trupper kunde stå till buds i och för en expedition, hvars ändamål och bestämmelseort dock icke voro uppgifna. Dessa instruktioner hade emellertid blifvit utfärdade, innan slagen vid Jena och Auerstädt voro kända i London, och Pierrepont hade derför icke ansett sig behöfva ställa sig desamma till efterrättelse. Den första punkten måste nämligen anses hafva blifvit annullerad genom den preussiska arméns hastiga upplösning, och den andra hade blifvit mindre tillämplig i samma ögonblick, som Pommerns och delvis hela norra Tysklands säkerhet kom att bero på Stralsunds försvar, hvartill alla Sveriges der garnisonerade trupper voro mer än väl behöfliga. Till följd af Preussens brådstörtade fall hade envoyén på Beckaskog endast framstält nödvändigheten af att förstärka besättningen i Stralsund, och han hade inskränkt sig härtill desto hällre, som han alldeles icke var af lord Howick bemyndigad att inlåta sig på någon underhandling om en tillökning i Sveriges subsidier.

På konungens tillfrågan, huruvida ej envoyéns instruktioner vidrörde en samverkan mellan Sveriges och Danmarks krigsmakt, svarade Pierrepont, att de icke gjorde så, men att han sport af sin ämbetsbroder Garlike i Köpenhamn, att han (Garlike) i allmänna ordalag erhållit i uppdrag att utforska det danska hofvets tänkesätt och planer.

Då lord Howicks svassande förklaring till von Rehausen på detta sätt blifvit beriktigad af Pierrepont1), yttrade Gustaf Adolf, att Napoléon efter Preussens besegrande säkerligen ämnade bemäktiga sig Holstein för att derigenom tvinga Danmark att ingå på hans gamla plan att stänga Öresund för Englands handel. Konungen ansåg det derföre vara af yttersta vigt att med uppmärksamhet följa fransmännens företag vid den danska gränsen,

1) Antingen von Rehausen gjort sig skyldig till en missuppfattning af lord Howicks yttranden eller lord Howick talat bredvid munnen, har jag, ej af till buds stående källor kunnat utröna. Det senare alternativet synes mig vara det sannolikaste.