Images de page
PDF
ePub

nar man öfver den mängd af olikartadt material, som hans konst sammanfogat - ej till en mosaik, där stenarna urskiljas, utan snarare till en bild, där färgerna sammansmälta. Molière kunde med skäl säga, att han tog hvad helst han kom öfver och att han gjorde det till sin rättmätiga egendom.

Hans erfarenhet var så stor, att han aldrig, ej ens i sina mest litterära pjeser, saknade verkliga förebilder. Äfven om han plagierade, förstod han att med sin vidsträckta människokännedom så att säga förnya de gamla, ofta utnötta typerna. Han bevarade traditionen, men han sprängde skalet. Han förvandlade karakteren till ett porträtt, och han inlade i rollen dessa tusen individuella nyanser, som ingen annan än den, hvilken mött och studerat typen, är i stånd att återgifva.

Då han låter Thomas Diafoirus i Le malade imaginaire framsäga den dråpliga orationen till Argans dotter, minnes han visserligen ett och annat från Mathurin Régniers "Épître liminaire au roi" eller från Sorels "L'histoire du berger Lysis", men han torde äfven hafva erinrat sig oratoriska mästerstycken från provinsen. Man eger ju i behåll en dylik harang, författad af en intendent i Languedoc och uppläst för Gaston af Orléans, när denne öfvertog guvernörskapet. Gaston liknas vid solen, som skingrar provinsens moln; han upplyser talarens förstånd och kommer honom att ljuda som memnonstoden.

Att känna Molière är med andra ord detsamma som att känna 1600-talets Frankrike. Man anar alltid, äfven om man icke har bevis till hands, att de människor, han tecknar, långt mindre äro konstruerade eller eftergjorda lustspelskarakterer än individer, som han själf sett. Och just därför att han icke, som Racine t. ex., uteslutande hämtar sina modeller från hofvet och societeten, blir hans verk, äfven ur kulturhistorisk synpunkt, intressantare än dennes och af långt mera omfattande betydelse. Hvad skulle vi utan honom och La Fontaine detta stora, mångskiftande, på seder och människor af den mest olikartade beskaffenhet öfverflödande land, som med städer och byar, skogar och kullar höjer sig på andra sidan Paris' murar och af parisaren kallas provinsen? Molière är den ende, som skildrar det; han ensam bland århundradets diktare ger oss Frankrike. Ty för oss är Frankrike något mer än Paris.

[ocr errors]
[ocr errors]

veta om

Från ädlingen och ämbetsmannen ned till borgaren och bonden, ned till dessa parias, som ingen förstod och med hvilka ingen ville befatta sig, enär de på Ludvig XIV:s tid knappast höjde sig öfver djuren, alla spela en roll i hans komedier. Det är den franska civilisationens prydnader, en Philinte, en Clitandre, men äfven barn af folket som Thibaut i Le médecin malgré lui, som Pierrot och Charlotte i Don Juan. Det är en hel epok, dess seder, dess vanor; icke ens dräkterna glömmas. Och detta förklarar, hur man på grundvalen af Molières teater rekonstruerar Ludvig XIV:s sekel.

LITTERÄRA TRADITIONER.

Vi

i känna ej, när Molière skref sin första komedi eller hvar den uppfördes. Vi känna icke ens namnet på den, ty L'étourdi, som gafs i Lyon 1653 eller 1655, är hans första mästerprof, men ingalunda hans debutarbete. Skulle vi döma af de ämnen han behandlat, af de roller han skapat, nödgades vi måhända gå tillbaka till just dessa provinsfärder, om vi sökte deras ursprung. Vi komme i sådant fall till öfverraskande resultat. Vi skulle då finna, att flertalet af hans stora komedier redan sett dagen under hans landsortstournéer, i en annan, enklare form.

Detta bestyrkes af de fragment, som blifvit Molière tillerkända, och af titlarna på de farser han spelat, farser, som han möjligen diktat eller arrangerat och bland hvilka vi böra söka hans lärospån. Le médecin volant, Les trois docteurs rivaux och Le docteur amoureux (?) blifva utkast till pjeser, där läkarna senare persifleras. Le maître d'école och Le docteur pédant föra tanken på de scener i Le mariage forcé, där Molière roat sig med Pancrace och Marphurius, tidens filosofiska pedanter. Gros-René écolier kan innehålla den puppa, ur hvilken Jourdains lektioner i Le bourgeois gentilhomme utvecklas. Gorgibus dans le sac ingår i Les fourberies de Scapin, La jalousie du Barbouillé blir

George Dandin, Le Fagoteux (eller Fagotier) är Le médecin malgré lui o. s. v.

Men härmed torde förrådet knappast vara uttömdt. Äfven Les précieuses ridicules, Tartuffe, Don Juan, La comtesse d'Escarbagnas och Monsieur de Porceaugnac härstamma från provinsen, åtminstone delvis. Molière förde dem med sig, naturligen ej i deras nuvarande gestalt, utan som korta en-aktare, när han började sin kampanj i Paris, och osannolikt är ej, att hans manuskript äfven innehöllo mera allvarliga uppgifter, tragedier som Dom Garcie, hvars motiv, svartsjukan, ytterligare varieras i Misantropen.

Den form, i hvilken han klädde sina ämnen, var lånad från italienarna. Redan i Paris, under sin uppväxt och ynglingaålder, fick han tillfälle att studera dem. Han förnyade bekantskapen, då han mötte dem än här och än där under sina provinstournéer, särskildt i Lyon, hvarest han, likasom flertalet af de kringresande banden, oftast hade sitt högkvarter.

Lyon var söderns Paris, en stad, ryktbar för sina boktryckerier och sitt siden, en mötesplats för karavaner från Tyskland, Piemont och Provence, en ort, där en nöjeslysten befolkning och en, brokig turistström gåfvo lif och fart åt komedien, vare sig den bjöds dem i fransk eller italiensk dräkt. Här spelades Commedia dell'arte med en färg och en kraft, som erinrade om Fiurelli. Il Capitano mäter scenen med jättesteg, fäktande mot en osynlig fiende. Än sträcker han på sig för att imponera, än kryper han ihop som en råtta. Han smyger sig efter väggarna, gömmer sig under bordet, hoppar ut och in genom fönstret eller spiseln. Il Dottore börjar sina medicinska och filosofiska expektorationer, men afbrytes af Francisquine, som gör konster med hans hatt eller hans peruk. Den förälskade Pantalone vill omfamna Isabelle, men fastnar i mattan och stupar kullerbytta. Och Mezzetin, Arlequin, Brighelle och Pierrot traktera hvarandra med glåpord och örfilar.

Detta är Molières första, mindre konstnärliga, men så mycket mer folkliga skola. Den lemnar djupa spår efter sig både nu och i hans senare arbeten. Han brukar de italienska namnen Commedia dell'artes Covielle, Pantalon, Arlequin, Polichinelle, Scapin, Trivelin, Trufaldin, Scaramouche, eller lustspelstyper

-

som Angelica, Celia, Isabella, Lucilia, Valerio, Ottavio, Orazio, Leandro, Oronte, Pandolfo, Geronte och Harpagone. Och med namnen, hvilka i allmänhet beteckna redan fullfärdiga, efter ett visst schema byggda karakterer, låter han mycket af deras bärares traditionella lynne öfvergå till fransk scen. Det är omöjligt att se Sganarelle, då han sitter till bords med don Juan och Ragotin lurar honom på maten, eller Moron, som i Prinsessan af Elis klättrar upp i trädet, af fruktan för björnen, och sedan vill ned och piska honom, när jägarna skjutit besten, eller tjänaren i L'avare, som kastar Harpagon öfver ända, eller slagsmålen och dispyterna i Le mariage forcé och Les fourberies de Scapin det är omöjligt att bevittna dessa burleska upptåg utan att tänka på Commedia dell'arte. Ja, när Molière uppträder såsom Sganarelle, äro dräkt, hållning, maskering och spel tagna från de italienska Zanni- och Scappino-gestalterna.

Och icke nog härmed. Äfven direkta lån eller släktskapsdrag skönjas. Commedia dell'arte går igen i en hel del af Molières pjeser, i Le dépit amoureux (Arlecchino muto per paura

Den af fasa stumme Arlequin), i Don Juan (Le Convié de pierre), i Monsieur de Pourceaugnac (Le Disgrazie d'Arlecchino Arlequins missöden) etc. Och så är det mer eller mindre klara efterbildningar från italienska lustspelsdiktare, från Nicolo Barbieri (Beltrame), Luigi Groto, Nicolo Secchi, Cicognini, Masuccio, Giliberti, Macchiavelli, Ariosto, Lorenzino de Medici, Ludovico Dolce. En tredje källa, ur hvilken Molière öste, var Boccaccios Decamerone.

[ocr errors]

Italienarna hade länge om icke behärskat, så åtminstone inverkat på Molières föregångare. Larivey arrangerar de ursprungliga originalen, och Molière imiterar Larivey dennes La veuve och Les esprits återfinnas i L'avare och Le morfondu i L'école des femmes. Ingenstädes äro den gamla franska komediens typer så väl och så starkt representerade. Lariveys teater innesluter ett galleri af Géronte-gubbar, af "le valet bouffon, le matamore, le pédant, le vieillard amoureux, la femme d'intrigue", personer, gripna ur eller besläktade med de italienska mask-spelen.

De voro på en gång fransmän och italienare. De möta oss icke endast hos Larivey, utan hos tidens samtliga komediförfattare, hos Desmarets, Scarron, Cyrano, Tristan L'Hermite. De äro

« PrécédentContinuer »