i Comédie française betrakta den målning, som föreställer franska och italienska farsörer under åren 1610 1670 och där Molière i Arnolphes kostym presiderar vid sidan af Turlupin, Jodelet, Guillot-Gorju m. fl., eller Brissarts och Sauvés och än bättre Simonins kopparstick på nationalbiblioteket, se vi en snarare liten än högväxt man. Halsen är kort, hufvudet stort och nedsjunket mellan axlarna; de långa och kanske något spinkiga benen uppbära en massiv, undersätsig kropp. Det runda, af svart hår och en liten svart mustasch prydda ansiktet har en stor, med tjocka läppar försedd mun, kraftig haka, klumpig och något bred näsa, små, vidt från hvarandra skilda ögon och brun hy. Mignards porträtt, där han spelar Cæsar i La mort de Pompée, är visserligen skönare, men purpurn, lagern och kommandostafven, uttryckets energi och blickens eld kunna icke ersätta, hvad man saknar, imperatorn. Också är det få punkter, hans fiender och belackare hafva angripit med en så triumferande ilska. Efter ett par års vistelse i Paris är han känd som en omöjlig tragedihjälte. Man öfverdrifver, då man roar sig åt hans missöden, men slagen träffa. Den bild, man konstruerar i sina mot skalden riktade pamfletter och pjeser, är öfverraskande lik den, vi själfva skapa oss, när vi granska hans konterfej. Näsan i vädret, näsborrarna breda, stora och med väldiga mellanrum, fötterna "en parenthèse", ena axeln högre än den andra, peruken på sned, "plus pleine de laurier qu'un jambon de Mayence", händerna i sidan, hufvudet "sur le dos", som på en lastad mulåsna, ögonen stirrande och deklamationen afbruten af en envis och störande hosta - så tecknar hans ovän, Montfleury. Och den roll, i hvilken Molière uppträder, är Cæsar. Boulanger de Chalussay målar honom som tragisk älskare: vilda, grymma och skelande ögon öfver en stor, öppen mun, "Et ton col renversé sur tes larges épaules." Det förefaller nästan, som om hans önskan att vara naturlig hämnade sig. Han blir konstlad och onaturlig, emedan han, likasom andra storheter, icke inskränker sig till det fält han behärskar. "Du är större komiker än du anar, min gosse", säger direktricen till Filippopoli i La comtesse Romani; “jag för "Jag står ej, att du så rasande envist önskar spelar tragedi.“ vet hvad jag kan“, replikerar ynglingen, "jag har känsla.“ "Ack", svarar direktricen, "man blir ej tragiker med din näsa." Molières olycka var icke endast näsan. Men han visste att lämpa sig efter omständigheterna. När Pompée gjort fiasko och Cæsar blifvit uthvisslad börjar han ösa ur sin komiska provinsrepertoar. I november annonserar han L'étourdi, i december sin Dépit amoureux, och stämningen blir med ens gynnsam. När Cæsar kläder om sig till Mascarille, när den grönskande lagern förvandlas till en lågkullig hatt och purpurmanteln till en borgerlig, veckad halskrage, och när den högtidliga minen upplöses i ett bredt, larmande gapskratt, huru annorlunda! "Du parterre au théâtre, et du théâtre aux loges, Åskådarna jublade. Man skrek: se där pjeser, som heta duga! Men trots framgången var segern oafgjord. Vi ana, att såväl publik som kritik länge stodo skeptiska gent emot de nya aktörerna, därvid understödda af Hôtel de Bourgognes matadorer, hvilka ogärna sågo, att en ny konkurrent, som dessutom gaf sig min af att reformera, täflade med dem. Äfven skaldens kamrater strejkade. Du Fresne drog sig tillbaka till privatlifvet, familjen du Parc öfvergick till Marais-teatern. Men luckorna fylldes, när Molière engagerade en så populär farsör som gamle Jodelet och hans bror L'Épy. Jodelet hade spelat Cliton i Corneilles Le menteur och kreerat den typ, som Scarron förevigat i Jodelet ou le maître valet, Jodelet duelliste m. m. Påsken 1659 kommo äfven La Grange och Du Croisy in i truppen. Den förre, en utmärkt skådespelare, fick senare öfvertaga oratorns roll. Han var tillika sekreterare. Det är hans register, som skänker oss Molières repertoar, en verklig skatt för hans biografer. Philibert Gassaud, sieur Du Croisy, af adlig börd och stor förtjänst, var en icke mindre beaktansvärd prydnad. Under 1659 står tragedien ännu på dagordningen. Man gifver Cinna, Rodogune, Cid, Horace, omväxlande med Du Ryers Alcynoée och Magnons Zenobie. Under 1660 får den maka åt sig. Med undantag af Corneilles Nicomède och Du Ryers Scévole annonseras idel komedier, Scarrons Jodelet-pjeser och Don Japhet, Thomas Corneilles Don Bertrand, Boisroberts La folle gageure och Guérin de Bouscals Sancho Pança, stycken, som uppföras jämte Les précieuses ridicules från den 18 november 1659 till den II oktober 1660, då Petit-Bourbon måste utrymmas. Det var en stor, en lysande framgång, seger och triumf, ära och penningar. Recetten, som vid premièren uppgick till 533 livres, mångdubblades redan under andra föreställningen, då den utgjorde 1,400 livres. "LES PRÉCIEUSES RIDICULES" OCH PALAIS-ROYAL-TEATERN. Les précieuses ridicules är prologen till de komedier, med hvilka Molière drager i härnad mot tidens lyten. Provinsfarsen, där han skildrat några af Hôtel Rambouillets apor, har vidgat sin ram; skissen har förvandlats till en satir af stort och allmänt intresse, och ehuru skalden med fin takt bibehåller sina provinsdamer, låter han slagen träffa hela den preciösa riktningen. Konungen, som under truppens visit på Château de Chilly, hos marskalk de la Meilleraye, sett Le dépit amoureux och i Louvren skrattat åt L'étourdi, var bortrest, när Les précieuses ridicules gick af stapeln. När det skedde en tisdag, den 18 november 1659, hade programmet, som upptog Cinna med farsen till bihang, icke lockat någon talrikare publik än vanligt. Ovisst är, om den preciösa societeten gått man ur huse för att glädja sig åt Molières angrepp. Den betydelse pjesen fått, det rykte den vunnit, har gifvit näring åt anekdoten. Sann eller icke är den betecknande. Vi sågo, hur de preciösa urartat, men äfven hur de eröfrat större och större områden. En här af skönandar, små abbéer och pedanter, som hade till yrke att fabricera vers eller att skryta med sin lärdom, ilade under namn af "alkovister" — mottagningarna egde rum i de preciösas "alkover" - från salong till salong, från “akademi" till "akademi“ - de preciösa kretsarna benämnde sig akademier för att lysa och beundras. Det, som ursprungligen varit ett medel till societetens och sedernas förfining, blef ett mål, utan berättigande. Hvarje liten poet, som kunde rimma ett epigram, inbillade sig och andra, att han var ett litterärt snille. Hvarje liten sysslolös borgarfru eller borgarfröken drömde sig vara medelpunkten i en akademi. Lifvets högsta lycka famnades under de ändlösa diskussionerna om en madrigals versbyggnad, under uppläsningen af ett eget peccorale, som artigheten förbjöd att kritisera, under umgänget med de uppblåsta parasiter, som förslösade sin dag på dylika estetiska njutningar. De preciösa damerna togo de preciösa romanerna till rättesnöre i alla, äfven de mest hvardagliga förhållanden. Det var den upp- och nedvända världen. Naturen försvann; den betraktades som en ohyfsad vilde. Och de nya reformatorerna sökte omskapa människan till en löjlig och omöjlig romandocka. Det mest eftersträfvansvärda blef att imitera Madeleine de Scudérys arbeten, att göra bouts-rimés, att skrifva ballader, gåtor, metamorfoser, att besjunga “la mort d'un petit chien ou d'un perroquet“ eller något galant äfventyr. Det preciösa språket och de preciösa känslorna egde en nimbus sådan, att ingen var comme-ilfaut utan att hylla dem. Det enkla, sunda, naiva och okonstlade fick en hård, nästan ohjälplig stöt. Man hade länge karikerat de preciösa eller åtminstone gifvit dem mer eller mindre skarpa snärtar. Agrippa d'Aubignés roman Les Aventures du baron de Foeneste protesterar mot den maniererade smaken. Sorels Le berger extravagant tecknar en preciös Don Quixote, och Desmarets' Les visionnaires, Saint-Evremonds Académiciens skona hvarken den preciösa litteraturen eller de preciösa damerna. Ehuru gift med en af deras systrar, den blifvande madame Maintenon, är Scarron deras fiende. Han tager sin Matts ur skolan och flyr detta Paris, så fullt af "gens fâcheux" och "pousseurs de beaux-sentiments", ett nytt namn på de preciösa. "On ne demande plus parmi eux", skrifver han, "si on est honnête homme, on demande si on pousse les beaux sentiments". Äfven de preciösa själfva söndrade sig |