SKRYMTARE, LIBERTINER Striden triden om Tartuffe rasade under ömsesidig hetta i fem år. Molières fiender utvecklade all sin energi, all sin uppfinningsförmåga, och brukade alla tillåtna och otillåtna medel för att störta honom. De ville hindra pjesens offentliggörande på Palaisroyals scen, och vi kunna knappast fatta, hur en så väldig apparat, som den man satte i gång mot skalden, icke malde honom sönder och samman. Molière fick å sin sida spänna sina krafter till det yttersta. Tartuffes sak blef hans egen. Det gällde hans ära att få spela pjesen, och han visste, att om han afstod en enda tum, var han förlorad. Han tröttnade ej; efter hvarje ny sammandrabbning växte hans mod, och när segern blef hans, var hans eröfring en landvinning åt sanning och rätt, ljus och lifsglädje, åt ordets och tankens frihet. Det första offentliga angreppet mot Tartuffe var konungens förbud och det gillande, hvarmed förbudet hälsades. Det andra var en smädeskrift, författad af Pierre Roullé, ett öppet sändebref till "Louis XIV, le plus glorieux de tous les rois du monde". Roullé, som var präst i Paris, börjar med att lofsjunga Ludvig, för att på så sätt vinna honom. Huru sträng är ej konungen mot "les abominables athées", mot "les innovateurs de religion"! Och hvilken heroism att göra Molières attentat om intet! Molière, denne djäfvul i människohamn, denne oerhördt gudlöse fritänkare, som öfvergår allt hvad man i den vägen känt och känner i nutid och forntid, hade varit djärf nog att ur sin diaboliska själ framföda en teaterpjes, som gjorde narr af allt heligt, "de ce qu'il y a de plus saint dans l'église, ordonné du Sauveur pour la sanctification des âmes, à dessein d'en rendre l'usage ridicule, contemptible, odieux“. Det är ju ett majestätsbrott mot Gud intet mer och intet mindre ett skamligt och farligt attentat mot katolicismen, bikten, samvetsråden, mot det heligaste och vackraste vi ega. Förtjänade icke skalden att brännas? Men konungen ville ej gå därhän; glödande af vrede gaf han syndaren en läxa, och mild som en gud förlät han "sa hardiesse démoniaque". Han ville gifva honom tillfälle att ångra och bättra sig; han bjöd honom, under hotelse af dödsstraff, att indraga och tillintetgöra allt hvad som fanns af hans opus. Hvilken gallimatias och hvilken fanatism! Molière skulle lida kättarens straff, och hvarför icke? Det år, som Tartuffe gafs, fick Claude le Petit bestiga bålet; hans brott var en skämtdikt om jungfru Maria. Samma öde drabbade äfven Simon Morin 1663. - Nu gällde det att försvara sig. Då Roullés predikan öfverlemnades åt konungen, var Molière i Fontainebleau, dit han och hans trupp blifvit kallade för att spela Prinsessan af Elis och Racines La Thébaïde. Bland hofvets gäster befann sig äfven kardinal Chigi, påfvens utomordentliga sändebud. Molière bad att få läsa upp Tartuffe - det beviljades; kardinalen hade roligt, och hans smak delades icke af en, men af flera prelater. Så skrifver Molière sin första "placet" till konungen. Den är öppen och frimodig. Hans uppgift var att angripa tidens laster genom att förlöjliga dem. Är icke skrymteriet en af de värsta? Är det ej en välgärning mot allt hederligt folk i landet, när man afslöjar "les hypocrites", deras grimaser och deras skälmstycken? Har ej Molière gjort det och är ej gränsen dragen mellan sann och falsk fromhet? - Oaktadt Ludvig XIV:s välvilliga omdöme, trots kardinal Chigis och prelaternas bifall är "ma comédie diabolique et dia bolique mon cerveau“, är jag själf en djäfvul, en libertin, en helgerånare. Jag måste dömas, jag är värd "un supplice exemplaire“, men jag lägger min sak i konungens händer. Detta direkta vädjande till monarken hade ej någon praktisk följd. Han var Molière fortfarande bevågen, och han kunde icke fatta det religiösa hofpartiets vrede. Den sedliga känslan sårades! Omöjligt. Fransmännen hade vant sig vid långt mera stötande saker än Tartuffes dialoger med Elmire. Hur säger ej m:lle de Montpensier 1660 om de spanska komedianter, som spelade vid Ludvig XIV:s förmälning och hvilka Anna af Österrike såg "tous les jours"? De klädde ut sig till eremiter och munkar, de anställde begrafningar och bröllop på scenen och profanerade “beaucoup les mystères de la religion“. Och åtta dagar efter förbudet mot Tartuffe gåfvo italienarna vid hofvet i Fontainebleau Scaramouche ermite, där en till munk kostymerad eremit besöker en gift kvinna om natten och gång efter annan visar sig för att jubla: "Questo è per mortificar la carne (Detta kan man kalla att korsfästa sitt kött)." När konungen lemnade representationen, sade han till Condé: "Om jag begriper, hur det kommer sig, att folk, som känna sig till den grad skandaliserade af Molières pjes, låta Scaramouche passera!" - "Saken är ganska enkel", svarade Condé. "Scaramouche gör narr af himmelen och religionen, af sådant, som inte angår de där herrarna; Molière åter drifver med dem själfva, och sådant kunna de aldrig förlåta.“ I afsikt att stärka sin kredit började skalden, sin vana trogen, att läsa upp dramat än här och än där i salongerna. Vi finna honom en augustiafton hos preciösa och jansenister, hos fru de Longueville och fru de Sablé. Han stod färdig att öppna séancen, då en person, röd af ifver och upphettad af sin snabba promenad, ilade fram till värdinnan och hviskade: "Huru, min nådiga, kan ni lyssna till komedier, när man röfvar bort våra mödrar?" Ärkebiskop Hardouin de Péréfixe hade samma dag, den 26 augusti 1664, uteslutit nunnorna i Port-Royal från det heliga sakramentet och förjagat abbedissan jämte tolf af systrarna ur deras kloster. Molières föredrag inställdes. Från jansenisterna begaf han sig till sina egna och Gassendis vänner vid hofvet, bland artister och vitterhetsidkare, möjligen äfven till Ninon (1664, 1667 eller 1669). Och icke nog härmed. Den unga, lefnadsglada hertiginnan af Orléans, konungens svägerska, utverkade hos Ludvig XIV, att förbudet upphäsdes för en afton och på Villers-Cotterets, där hon återsåg Tartuffe den 25 september. Att konungen var där är icke bevisadt. Ett par månader senare, den 29 november, fick Condé samma nådiga tillstånd. Representationen gafs på Raincy, hos pfaltzgrefvinnan, sonens svärmoder, den galanta Anne de Gonzague, och La Grange berättar, att alla fem akterna spelades. I oktober 1665 skrifver Condés son, hertigen af Enghien, till sitt ombud i Paris, Ricous, att fadern och svärmodern önskade återse Molière på Raincy. De brinna af nyfikenhet, de låta säga skalden, att de längta efter honom; han måste roa dem med L'amour médecin och Tartuffe, och skulle Tartuffes fjärde akt vara färdig, måste han spela den. Men tyst för all del, låt ingen veta det! "Dites luy donc qu'il n'en dise mot“. Antingen är La Granges uppgift osann, eller ock har Molière företagit en omarbetning af fjärde och femte akterna, måhända efter föreställningen hos Condé och efter hans anvisning. Ty Condé hade alltid beskyddat honom. När Les précieuses gick af stapeln i fru Sanguins hem år 1660, finna vi prinsen bland gästerna. Hösten 1663 voro skalden och hans kamrater en hel vecka på Chantilly. Vid hertigens af Enghien bröllop fingo de uppträda i L'impromptu de Versailles; hertigen dansade äfven 1664 i baletten till Le mariage forcé, "cajolant" Sganarelles fru, och i september 1665 skrifver han om Molière till drottningen af Polen: "Det är en man, så kvick och begåfvad vi gärna kunna tänka oss, en man, hvilken, enligt de gamles exempel, gisslar tidehvarfvets laster i sina komedier, och han gör det så utsökt fint, att de, hvilka hans angrepp gäller, ej kunna taga dem åt sig, ehuru alla andra äro inne i situationen." En vacker och välvillig kritik! Och ändå hade Molière, då den skrefs, ytterligare förargat hofmännen. Redan i februari 1665 lät han uppföra sin Don Juan. Ämnet är bekant. Publiken var synnerligen förtrogen med den spanske libertinens historia. Tirso de Molina behandlade sagan vid århundradets början i El Burlador de Sevilla y Combidado de piedra, men hans dram fäste sig hufvudsakligen vid det straff och de varningar, himlen ger skurken, och hvad denne angår, är han, trots sina utsväf ningar, ingalunda ateist. Han låter tvärtom kalla en präst, när döden nalkas. Molière hade nog läst pjesen, hvilken måhända gafs 1660 af den spanska teatertruppen; dock har han icke så mycket följt originalet, som icke mer dess italienska bearbetningar. Då han 1658 slog sig ned i Petit-Bourbon, stod en Don Juan-öfversättning, Le convié de pierre, på italienarnas repertoar. Italien egde två stycken med namnet Il convitato di pietra, ett af Giliberto (eller Giliberti) och ett af Cicognini. Den franska öfversättningen var ej gjord efter Cicognini, och Gilibertos verk har ingen läst, ty det är spårlöst försvunnet. Om det icke fanns en tredje variation, skulle Giliberto sålunda vara den, som Dorimond öfversatt i sin Le festin de Pierre, tryckt 1659, spelad i Paris 1661 och i Lyon 1658. En annan fransk Don Juan med samma titel, ehuru af annan författare, aktören de Villiers, gafs på Hôtel de Bourgogne 1659. Molière kände säkerligen både Giliberto och hans öfversättare; men han lånade äfven från Cicognini, han var förtrogen med italienarnas kanske efter Cicognini bildade arlequinad, och denna försedde honom med flera intressanta teckningar. Det var den, som mötte honom i PetitBourbon, där Locatelli satte upp den 1657 eller 1658; men redan på 1630-talet berättas Fiurelli hafva debuterat som don Juan i en italiensk småstad, och när han på 1640-talet besökte Frankrike, spelade han sannolikt rollen. Häraf kunde man sluta, att Molière sett Le convié de pierre före 1658 i provinsen. Molières Don Juan är af vida större betydelse än någon af dessa mönster. Hans komedi är en kulturbild och ett oförskräckt inlägg i striden om Tartuffe. Hans hjälte är träffad på pricken. Skalden kände modellerna, hade dem dagligen för ögonen och måste med sorg och harm bevittna, hur de belägrade hans fru. Armande skördade triumfer som prinsessan af Elis; det var första gången hon uppträdde i Versailles, och äfven om de älskare, pamfletten La fameuse comédienne tilldelar henne (abbé de Richelieu, hertigen af Lauzun, grefve de Guiche), icke voro där, funnos andra don Juan-typer, som kunde störa hennes och framför allt Molières lugn. De voro icke nya Molière hade sett dem både i Paris och provinsen. Men karakteren modifierades. På tronen satt en väldig don Juan. Det är mätresser för några år, älskarinnor |