augusti 1667. Den heter då L'imposteur, ändringar förekomma, och Tartuffe, som utbytt sin andliga kostym mot världsmannens, heter Onulphe. Robinet skildrar publikens hållning. Man strömmade till Palais-royal; ingen ville försumma premièren, man klämdes och knuffades oerhördt. En ny representation var annonserad, och man trodde redan, att skalden vunnit slaget, då parlamentspresidenten Lamoignon följande dag skickar en vaktmästare till teatern, som förbjuder Tartuffe. När allmänheten senare infinner sig (lördagen den 6 eller söndagen den 7 augusti), äro portarna besatta med vakt och affischen nedrifven. Förgäfves ilar Molière till hertiginnan af Orléans; förgäfves lär denna å sin sida hafva klagat hos Lamoignon, dels själf och dels genom andra; förgäfves afresa två af skaldens aktörer, La Thorillière och La Grange, till högkvarteret. Ludvig XIV säger sig vilja granska pjesen vid sin återkomst, och han lofvar, att de skola få spela den men hans löfte är hållet i sväfvande ordalag, och han upphäfver ej Lamoignons förbud. - Molières "placet", hvilken La Grange tillställde konungen, är en modig mans öppna bekännelse. Han har modifierat Tartuffe, klädt honom i en liten hatt och en stor peruk, i “un grand collet, une épée et des dentelles sur tout l'habit" och ändå har kabalen vunnit en så fördomsfri person som Lamoignon, Boileaus beskyddare och vän. Molière betviflar ej, att skrymtarna skola få gehör äfven hos andra, äfven hos "véritables gens de bien" och hos konungen, men hvad är det i själfva verket, som retar dem? Icke tanken på Gud och kyrkan, utan på dem själfva— de äro afslöjade. Och sådana skola styra världen! Skandalen härleder sig ej därifrån, att pjesen blifvit uppförd, men däraf, att folk, som borde betraktas med harm och vämjelse, kunna öfva ett sådant inflytande på hedersmän. Om detta fortfar, måste skalden lägga ned pennan, ty allt hvad han skrifver, hur oskyldigt det än är, kommer naturligen att förföljas och undertryckas. Enligt Brossette uppvaktade Molière äfven Lamoignon, men utan resultat. Så länge konungen var borta, stod skalden vårnlös. Och man visste det. Kyrkans primas, ärkebiskopen af Paris, Hardouin de Péréfixe, utsände ett herdabref, där L'imposteur betecknades som ett angrepp mot religionen, de fromma och allt heligt. Stiftets invånare blefvo under hotelse af bann lysning förbjudna att spela, se eller läsa pjesen. Och som vanligt åberopades Ludvig XIV:s auktoritet. Huruvida Molière fick ett nytt recidiv, eller sorg och oro bröto hans kraft, eller spänningen, medan han afvaktade konungens svar och medan allt detta pågick, var sådan, att han och kamraterna, obekymrade om sin ekonomiska förlust, sväfvande mellan hopp och fruktan, ingenting mäktade, är ovisst. Man känner blott, att ingen representation gafs före den 25 september, då Molière åter kritiserade denna lumpna och småsinnade värld, naturligen i Alcestes skepnad. Robinet skrifver: "Molière, reprenant courage, Malgré la bourrasque et l'orage, Au nom de Dieu, qu'on l'aille voir!" AMFITRYON, DANDIN OCH HARPAGON. Under nder alla dessa motgångar och bekymmer flyttade Molière ut till ett litet landthus i Auteuil. Där vistas han jämte Chapelle. Hans hustru stannar kvar i Paris, men hans vänner besöka honom. La Fontaine, Jonzac, Rohault, Mignard, Lully, Boileau, Nantouillet skingra hans svårmod och lifva hans drömmar. M:lle de Brie, väninnan från ungdomen, tröstar honom; äfven hon är gammal, och deras förbindelse är platonisk. Här, i en liten våning, bestående af kök, matsal, sängkammare och ett par vindsrum, som kostade 400 livres om året, ville skalden glömma, finna hälsa och ro. Han vandrade i parken, lyssnade till fågelsången, inandades den friska, kryddade höstluften. Han tog en bok från hyllan och vederkvickte sig med läsning i Plutark, Montaigne, Balzac, Ovidius, Horatius, Cæsar, Herodotos, eller i Le voyage du Levant. Ibland kom hans dotter, som uppfostrades i en pension i Auteuil, och roade honom med sina barnsliga infall, sin saga om "Peau d'Ane", sin fabel om korpen och räfven, och en annan gång bjöd han på en af pigan Martine lagad diner eller supé, då starka viner flödade och excellenta rätter vankades, medan han själf åt frukt och drack vatten. Men lugnet stördes, kungen behöfde honom för sina nöjen. I november 1667 är han åter i Versailles, och i januari 1668 spelar han Amfitryon. Pjesen gafs den 13 på Palais-royal-teatern och den 16 i Tuilerierna. Likasom Molière skref Don Juan delvis därför, att hans konkurrenter hade en Don Juan på sin affisch, lär han, säger Mesnard, hafva skapat Amfitryon, emedan Maraisteatern gjorde goda affärer på Rotrous till La naissance d'Hercule omdöpta Les Sosies. Det var en präktig dekorationspjes, men dess première inföll 1650. Molière fann behag i ämnet; han tog sin Plautus ur biblioteket och läste om Jupiter, som under Amfitryons frånvaro besöker dennes hustru, Alkmene, och i mannens gestalt tillbringar natten hos henne. Redan följande morgon återvänder Amfitryon. Då han förnimmer, hvad som håndt, blir han utom sig. Han rasar, och Alkmene möter honom med den romerska matronans värdighet. Hon åberopar sin dygd, sin blygsamhet, sin gudsfruktan, sin vördnad för familjen, hemmet och maken; hon bibehåller i alla situtationer en stolt och sträng renhet. Denna är hennes hemgift; hon vaktar den som en skatt, och hon känner sin plikt. Hon älskar Amfitryon, men hon offrar sin kärlek åt Rom. När staten kräfver hans arm, blir Alkmene medborgarinnan. Må han gå, blott han återkommer som segrare! Må han visa sig vara i besittning af den romerska virtus, af den dygd, som innesluter all manlig kraft och fulländning! Ty hans virtus är statens pelare, dess frihet, lif, välfärd; den uppehåller familj och fosterland - "virtus omnia in se habet; omnia adsunt bona, quem penes est virtus". När hemligheten uppenbaras, lugnar sig mannen. Han får veta, att Alkmene skall föda en son, Herkules, och han säger: "Vid Pollux, jag delar gärna med Jupiter!“ Detta ämne har Molière bearbetat. Men hans personer äro inga romare, utan veritabla fransmän, samtida med honom själf och hans konung. Då hans sändebud, La Thorillière och La Grange, hösten 1667 åter inträffade i Paris, kunde de säkerligen omtala en intressant skandalhistoria från högkvarteret. Intet var officielt bekant, men huru tysta munnen på lakejer och kammartjänare eller på hofskvallret? Man sade, att Ludvig XIV, förälskad i fru de Montespan, gjort henne till sin mätress. Duclos och Saint-Simon berätta, att hon först ville draga sig undan, men att mannen hindrat det. Då han fick ögonen öppna, sparde han henne icke; han var så oresonlig, att kungen jagade bort honom, hvilket lär hafva skett 1668. Trots biografernas invändningar tror jag, att skalden, då han skref Amfitryon, tänkte på Ludvig XIV och dennes älskarinnor, främst på m:me Montespan. Därmed är icke sagdt, att pjesen skildrar hans nya liaison vare sig för att smickra eller för att klandra. Molière har episoden i minnet under sitt arbete; Jupiter blir kungen och Alkmene en af de tusen hvarför icke hans senaste eröfring? Molières gud är utan tvifvel Ludvig XIV. Han eger dennes värdighet, elegans och behag; han är majestät äfven under kärleksnatten, och dock brukar han "förmänskliga sig“, när det gäller jordiska skönheter. Han stiger ned från sin tron, han lemnar sin "grandeur", ty i dylika situationer "La haute qualité devient fort incommode." Men han bevarar städse decorum, och för öfrigt är man af hög börd, skiftar allt karakter: "Tout ce qu'on fait est toujours bel et bon.“ Icke under, att han tjusar Alkmene. Och han predikar tidens kärleksmoral. Denna insvepte äktenskapsbrottet i en poetisk slöja. Äktenskapet frigjorde kvinnan; när madame d'Armagnac ännu var ogift, gaf hon alla, som älskade henne, förhoppningar, dem hon ville realisera, "så snart äktenskapet försatt henne i en friare ställning". En af hjältarna hos m:me La Fayette fruktar hymens bojor, ty han anar, att de skola afkyla älskarinnan. "Jeunes coeurs, laissez-vous prendre; Le péril est grand d'attendre; Vous perdez d'heureux momens En cherchant à vous défendre." Så deklamerar en hjältinna i Quinaults opera Alceste, och för att klargöra sin mening tillägger hon: "L'hymen détruit la tendresse, |