sättet. Och ingen förnekar, att L'avare är Molières skapelse, ja, en af hans främsta komedier.

Äfven girighet var en så att säga modern last. Den återkommer som ett karaktersdrag i flera af Saint-Simons porträtt, och Tallemant des Réaux skildrar, hvad de förnäma girigbukarna tillåta sig. De slå sitt tjänstfolk och betala ej deras löner; de drifva ocker och procenta, låna hästar och vagn, kläder och nipper af sina bekanta, och de erkänna inga räkningar. År 1665 blefvo ett par af dessa typer, kriminallöjtnant Tardieu och hans hustru, mördade i Paris. De buro gammalmodiga och utslitna kostymer, svälte sig själfva, sina lakejer och hästar - de senare kunde knappast gå - och Tardieu, hela världens snyltgäst, var "le plus grand voleur au monde".

Den odödlige Harpagon, hvilken än i dag är inkarnationen af alla girighetens odygder, blir på en gång den girige parisaren från 1600-talets midt och lasten girighet. Han går så helt upp i den passion, som regerar honom, att han blir passionen, d. v. s. en abstrakt målning af allt, som utmärker denna, i stället för en konkret människa. Han är icke individen Harpagon, utan den last han framställer. Likasom Tartuffe personifierar skrymteriet och Alceste misantropien, så är Harpagon girigheten.

Denna abstrakt psykologiska teckning af en dygd, en last, en lidelse var gemensam för alla. Descartes' filosofi hade uppväckt den föreställningen, att det icke gåfves européer, kineser, indianer o. s. v., att klimat, omgifning, härstamning och kultur icke hade något att skaffa med individens lynne, utan att alla i grunden voro lika, att människan i grunden var densamma under alla väderstreck och i alla landsändar, att dygd och last framträdde under samma gestalt i alla tider, att det med ett ord fanns en "homme en soi". Aldrig hafva lidelser, själsrörelser, karakterer blifvit så väl och så ofta analyserade som hos Corneille, Racine, Pascal, La Rochefoucauld, La Bruyère, Bourdaloue, Bossuet, m:me La Fayette, men aldrig har individen, betraktad som individ, blifvit så försummad.

I detta fall är Molière, äfven han, kartesian. Han gifver oss hellre typer än individer, hellre girigheten än den girige Harpagon, men hans realism, hans verklighetssinne, hans djupa och omfattande studier af Paris, hofvet och provinsen, af alla

klasser, alla yrken, alla stånd rädda honom. Han förlänar både Harpagon och Tartuffe så många drag, hvilka stämpla dem som ett par direkt ur verkligheten gripna människor, att vi glömma det abstrakta schemat, detta, som hindrar honom och hans samtida att i likhet med Shakspeare gifva oss "la biographie des passions", deras födelse, utveckling och historia. Othello och Macbeth äro icke svartsjukan och ärelystnaden, utan helt enkelt Othello och Macbeth.

Molières Harpagon målar afståndet mellan det 17:e och det 19:e seklet. Guldet är på väg att bli en makt, som dominerar lifvet, men ännu vågar man skratta åt penningen. Det finns så mycket annat, som dominerar. Harpagon gräfver ned skatten, och man bestjäl honom; vill procenta och låter lura sig, vill äkta en dam, som gifter sig med hans slyngel till son. Hans barn, hans grannar, hans tjänare, alla lägga ut snaror, i hvilka han fastnar, alla håna och gäcka honom. Och dock sitter han inne med guldet.

Bredvid Harpagon står Balzacs Père Grandet som en ärad och aktad, ja, fruktad och farlig tyrann, som en kall egoist, hvars moral är död, som en finanshjälte, redo att leka med hela världens ve och väl, blott han förtjänar penningar. Han är plutokraten, som detroniserar Ludvig XIV, insnärjande folken som värnlösa myggor i sitt af guld väfda spindelnät. Om två eller tre decennier skulle Roussel förklara i Ceinture dorée, att det icke finnes mer än en adelsman, en hedersman, en, som har makten penningen. Allt annat är värdelöst. Utan penningar är man glömd. "Modet", heter det i La question d'argent, "gäller ett öre per dag, om ni blir soldat, intelligensen hundra francs i månaden, om ni blir commis, redligheten 3,000 francs om året, i händelse ni blir kassör“. Nej, tänker en af Dumas' parvenyer, "man disputerar om dygden, skönheten, hjältemodet, snillet, aldrig om penningen."

Vi hafva redan anmärkt, hur vissa af Harpagons egenheter återfinnas hos Molières far. Molières syskon, af hvilka två dogo före modern, synas af denna hafva ärft en svag hälsa, möjligen klent bröst. Af de kvarlefvande gingo ett par tidigt ur världen, och själf var skalden vid sitt frånfälle 51 år gammal. Den ekonomiske fadern hade på alla upptänkliga sätt dragit nytta af sina

barns morsarf. En dotter, som äktade tapetseraren André Boudet, fick endast 3,200 af de 5,000 livres, som tillkommo henne *. En annan dotter, som går i kloster, mottager 5,000 livres under villkor, att huset vid hallarna, som är värdt 8,500 livres och inköpt för moderns, Catherine Fleurettes hemgift, öfverlåtes åt fadern. Sonen Jean öfvertager 1654 hans rörelse, hans butik, hans varor mot 5,218 livres och mot en hyra af 600 livres årligen. Fadern bor kvar i en kammare och förtjänar på affären. Själf är han aktad af sina kolleger, har en fin kundkrets, hertigen af Cossé-Brissac, markis de la Porte, marskalkinnan de la Meilleraye, baron de la Ferté, generalkassören vid artilleriet Godefroy m. fl. Han är egare af ett par hus och drifver måhända ocker. Ty hans lånetransaktioner fortfara. En hoflakej är skyldig 1,790 livres, en herr de Lisle 560 och andra smärre låntagare skrifva revers på belopp, växlande mellan 13 och 78 livres. Och när de – eller kunderna – icke betala, sätter han i gång alla Châtelets tjänsteandar, lagsöker och bysätter eller hotar att göra det. Men han råkar på obestånd, man vet ej huru, och hans närmaste rädda honom framför allt Molière. Denne hade aldrig bekommit sitt morsarf; öfver femtonhundra livres saknades, och ändå var han så frikostig, att han icke blott afstod från dessa, utan återställde hvad han lagligen erhållit. Ja, med den berömde fysikern, vännen Rohaults hjälp lånar skalden 10,000 livres åt Poquelin, hvars hus måste repareras, och Poquelin är okunnig om långifvarens namn.

Dessa omständigheter, vidare det, att Poquelin åt sin son, tapetseraren, utvalde en förmögen hustru,, som hvarken kunde läsa eller skrifva, och slutligen det, att han vid sin död efterlemnade ett förfallet bo, en sliten garderob, ett klädstånd af gamla möbler och skräp, ehuru han egde 870 livres i kontanter, omkring 8,000 livres i utestående osäkra fordringar och 600 livres i hyra - allt detta har gjort, att Soulié och andra, särskildt Larroumet, sett en Harpagon i Molières far. Vi böra dock akta oss för så djärfva slutsatser. Paralleler finnas, men huru många? Äfven i pjesen är det fråga om ett morsarf, om en son och en dotter, som sörja modern och klaga öfver faderns

*Boudet gifte sig 1651, men erhöll resterande 1,800 livres år 1667.

snålhet, om ocker och varor, hämtade ur tapetserarens butik. Cléante, Harpagons son, är förälskad. Hvartill tjänar det att ha pengar (morsarfvet?), då man icke får använda dem "dans le bel âge d'en jouir" och förena sig med sin käresta (Madeleine Béjart?). Hellre desertera, flyga ur boet och emancipera sig (L'illustre théâtre?). Och ändå gör sig Cléante till föräldramyndighetens riddare. De, som skänkt oss lifvet, se klarare, hafva större erfarenhet och kunna lugnare bedöma "l'aveuglement de notre passion". De hejda oss, när ungdomsyran är på vippen att kasta oss "dans des précipices fâcheux". Men Harpagon är icke Poquelin och Cléante icke Molière.

SEGER OCH NEDERLAG.

Samma år, som Molières far dog, skulle sonen vinna en at

sina största segrar. Tartuffe, som, oaktadt alla förbud och biskopliga bullor, spelats i Paris den 4 mars och i Chantilly den 20 september 1668, naturligen hos Condé, Tartuffe gick öfver Palais-royals scen den 5 februari 1669 med Ludvig XIV:s nådiga tillstånd. Parisarna slogos formligen för att komma in.

"Maints coururent hasard

D'être étouffés dedans la presse,"

säger Robinet*, och Molière skref sin tredje Placet till konungen. Han bad om ett kanonikat vid "la chapelle royale de Vincennes" åt doktor Mauvillain, som ville förlänga hans lif med 30 år. Men han säger sig vara nöjd, om Mauvillain förbinder sig att ej döda honom. Nu, då skalden, genom Tartuffes återuppståndelse, försonat sig med de fromma, önskar han äfven att blidka läkarna.

Mellan den 5 februari och påsken 1669 spelades pjesen 28

* Representationen inbragte 2,860 livres. Inkomsten sjönk sedermera till 2,310 och 2,278 livres, men äfven dessa recetter äro ansenliga, om man betänker, att en livre motsvarar 4 à 5 francs och att Comédie française' glansdagar i bästa fall gifva 6,000 francs. Teatern rymmer 1,650 platser.