SKOLAN OCH SEDERNA.

Man har velat göra Molières barndomshem till ett prosaiskt,

kälkborgerligt näste. Man har sagt om fadern, att denne i början försummade hans uppfostran, och man har skjutit skulden på styfmodern. Det är mellan 1632 och 1636, Catherine Fleurettes dödsår, som man låtit gossen, i saknad af undervisning och tillsyn, springa omkring på gatorna. Han var en af orvietanarens flitigaste och mest intresserade åskådare. Han satt med morfar Cressé i Hôtel de Bourgognes paradis och njöt af Gaultier-Garguilles efterträdare, Bertrand Harduin de Saint-Jacques, hvilkens fader var "docteur régent" vid Paris' medicinska fakultet. I sin ungdom studerade Harduin medicin, var en tid apotekarelärling och reste sedan omkring med operatörer i landsorten, för att 1634 få engagement vid Bourgogne-teatern. Under namnet Guillot-Gorju spelade denne mörke, fule och storväxte komediant med sin långa näsa och sina insjunkna ögon burleska doktorer och apotekare. Skulle vi tro Somaize, var det inflytande, som Guillot-Gorju öfvade på Molière, oerhördt. Somaize förklarar, att han vid skådespelarens frånfälle köpte dennes memoarer, hvilka han sedan plagierat i sina pjeser. Man behöfver ej taga beskyllningen efter orden. Man kunde tänka sig, att Molière så ifrigt

studerat de vanligen af Harduin själf författade eller improviserade upptågen, att han, när han skref sina mot läkarna riktade komedier, verkligen erinrat sig ett och annat karakteristiskt drag ur aktörens på egen erfarenhet stödda doktors- och apotekareporträtt. Han skulle, med andra ord, redan nu, under sina uppväxtår, hafva samlat grundstenar till L'amour médecin och Le malade imaginaire, till ett kapitel, som ofta återkommer.

Men oaktadt denna obundna frihet, detta förmenta dagdrifvarelif, erkännes dock, att gossen arbetade på faderns verkstad. Han lårde sig tapetserareyrket, ty Popuelin ville göra honom till sin efterträdare om icke vid hallarna, så vid hofvet. Loiseleur beräknar denna lärotid åtminstone till ett par år. Men hvad hindrar, att Molière, omväxlande med arbetet i butiken, äfven studerade? Man vet, att han sannolikt 1636 blef inskrifven i Collège de Clermont. För att där antagas som lärjunge måste han kunna läsa och skrifva, känna de enklaste elementen i modersmålet och latinet. Och detta var just, hvad Paris' kyrk- eller församlingsskolor bjödo barnen. Vi tänka oss därför den lille Poquelin, sittande i en dylik kyrkskola. Han går dit klockan 8 på morgonen, och under fyra timmar inpluggas i hans hjärna aritmetik, grammatik, katekes, moral och berättelser ur helgonens lif samt latin. Klockan 12 återvänder han till hemmet, men klockan 2 fortsätta lektionerna till 4 om vintern och 5 om sommaren. Han lär sig att höra messan och att bikta sig; han uppöfvar sin sångkonst, och skolmästaren bör, om han följer reglementet, älska honom ömt, behandla honom mildt, rätta honom varsamt, med klokhet och utan vrede. Han måste äfven hos de små parisarna inplanta afsky för lyx, fåfänga och öfvermod och kärlek till dygden. Men när en ny instruktion utfärdas år 1708, läsa vi mellan raderna, att mildheten icke alltid öfvades. Riset, hette det, är visserligen nödvändigt, "elle produit la sagesse", men det är icke lika nödvändigt att gifva sparkar, örfilar och knytnäfslag, att utdela käpprapp på hufvudet eller magen och att våldsamt slita i öronen. Man var under Molières barndom öfvermåttan förtjust i riset, och man kan i de furstliga eller högadliga familjefädernas bref läsa, hur noga, ja, ängsligt de vaka öfver, att deras barn få sin dagliga strykportion.

Collège de Clermont, nu Lycée Louis le grand, var Paris

yppersta undervisningsanstalt. Sorbonnes skolor hade urartat. Lärarna voro dåliga, metoden föråldrad, lokalerna osunda, materielen bristfällig. Ingen disciplin fanns; oordningar af alla upptänkliga slag förekommo, och det hände ej sällan att gossarna, beväpnade med käppar och värjor, störde lugnet äfven på gatorna. Redan 1551 grundade jesuiterna ett bättre och tidsenligare läroverk, men detta stängdes 1594, då jesuiterna förjagades ur Frankrike. Det öppnades åter 1618, och det dröjde ej länge, innan de gamla skolorna blefvo helt och hållet slagna ur brädet af Collège de Clermont, deras nye rival. Lärjungarnas antal växte oerhördt. Man räknade ända till sexton- à adertonhundra elever, de flesta med lysande namn, "fils de grands et de différents princes".

Här var undervisningen något helt annat än i Sorbonnes antika läroverk. Jesuiterna visste att följa med tiden, att lämpa sig efter tidens smak, och när de förenklade studiet af klassikerna, när de, jämte sina gamla kurser i filosofi, logik, metafysik, inrättade nya i matematiken, fysiken och kemien, lade de grunden till en annan skolmetod. Äfven dansen och fäktkonsten öfvades, ehuru i mindre utsträckning, ty dessa talanger förvärfvades i allmänhet vid särskilda så kallade "akademier". Äfven pjeser gåfvos, poetiska torneringar eggade lärjungarna att pröfva sina krafter i skaldekonst, och vid de årliga prisutdelningarna uppfördes såväl baletter som tragedier, vanligen skrifna af jesuiterfäder. "Att få spela med", berättar en samtida, "var en belöning, att spela bra förskaffade aktören ett pris". Många af jesuiterna voro själfva vitterhetsidkare, såsom Le Moyne, författare till ett epos om Ludvig den helige.

Då man i Port-royal, hos jansenisterna, där Racine uppfostrades, hufvudsakligen studerade grekiska, var latinet det språk, som egde försteget i Collège de Clermont. Det var Plautus, Seneca och Terentius, hvilka lästes och imiterades, när man skref teaterstycken. Det var här, som Molière gjorde bekantskap med de klassiska mästare, hvilka han sedan så ofta skulle efterbilda.

Man vet, hvad Contis bror, hertigen af Enghien, 1629 lärde sig i Bourges' jesuiterskola - Florus, Livius, Cæsar, Tacitus, Virgilius, Ovidius, Horatius, aritmetik och fysik, filosofi och etik. Man får antaga, att Molière inhämtade ett liknande kunskapsmått.

Man får äfven antaga, att han lemnar collèget med ett snarare ökadt än minskadt intresse för komedien. Ty klagar abbé Voisin år 1671 "det är föga hälsosamt att till den grad vänja barnen vid skådespel, att de, när de öfvergifva skolbänken och ega anlag för sådant, fatta en lika passionerad kärlek till verkliga teaterpjeser, som till skolans dramatik."

år

I Collège de Clermont sammanträffar Molière med en 7 à 8 yngre kamrat, prinsen af Conti, den store Condés bror. Man har vida öfverdrifvit betydelsen af denna furstesonens och borgarsonens tillfälliga beröring. Man har äfven underskattat eller förnekat den. Olikheten i ålder gör hypotesen om de båda gossarnas undervisning i en och samma klass omöjlig. Så resonerar en. Den andre skrifver, att de förnämas söner vanligen mycket tidigt blefvo intagna i läroverket, där de snabbt genomgingo sina kurser. Condé är endast 12 år, då han komponerar en afhandling i retorik, och 13 år, då han slutar sin filosofiska studiekurs. Conti är 15 år, når han blir "maître ès arts", student, och 17 år, når han i Sorbonne aflägger sitt disputationsprof för teologisk licentiatexamen. Bussy-Rabutin, madame Sévignés kusin, äfven han lärjunge i Collège de Clermont, är 12 år, når han börjar sin filosofi. Saint-Evremond är 9 år, då han kommer in i femte klassen, och på fyra år gör han undan ❝ses humanités et sa rhétorique". Charles Perrault blir elev i Beauvais' jesuiterskola vid 8 år - "je fus mis en sixième que je ne savais pas encore bien lire". Men så tillhörde han ock "une famille de robe".

Molière och Conti studerade samtidigt vid Collège de Clermont. Huru pass intimt de umgingos är svårt att afgöra. En prins af kungahuset betraktades och behandlades med en till vördnad, ja, dyrkan gränsande respekt. Den rangskillnad, som härskade ute i lifvet, rådde äfven i skolan. Hvarje adelsman hade informator och lakej; Conti hade två kammartjänare. När man träffades under lektionerna, vid de litterära och dramatiska öfningarna, är det möjligt, att Conti hugnade Poquelin med en nick eller ett ord, men föga troligt, att afståndet glömdes. I Bourges var hertigen af Enghien skild från sina kamrater "par une petite balustrade dorée". Månne ej denna fanns äfven i Paris? Så mycket är visst, att när Conti disputerade i Sorbonnes

Molière.

3

teologiska fakultet, placerades han på en tre fot hög estrad, midt emot presidenten, klädd i biskoplig ornat, ehuru han endast var student, och med en röd tronhimmel öfver sig.

Långt närmare lärde den lille Poquelin känna ett par andra skolkamrater, François Bernier, född 1625, och Chapelle, född 1626, naturlig, men erkänd son till François Luillier, "maître des requêtes" och parlamentsråd i Metz, enligt Tallemant des Réaux räntmästare. Då han slutat sin kurs vid jesuiternas läroverk, 1640 eller 1641, kom han i förtrolig beröring med dessa ynglingar. Luillier var en begåfvad, men lefnadsglad ämbetsman, en cyniker, hvars anletsdrag erinrade om Rabelais, ett original, af hvilka tiden hade många, kvick, lättsinnig och föga exemplarisk, en köttets träl, varmt hängifven bordets och kärlekens nöjen och invigande sonen i sina utsväfningar, en enkel borgare till sitt yttre, sparsam, ja, snål, ehuru förmögen, orolig, frispråkig och äfventyrlig, en vacker dag lemnande Paris för att genomströfva Frankrike och dö i Pisa.

Luillier är en typ från seklets ungdom, ett porträtt, hvars motstycken återfinnas i Tallemant des Réaux' historietter, en exponent af den ras, som ännu egde renässansblod i ådrorna, som icke hade lärt sig att lefva lifvet i en enformig och prosaisk hvardagstrall, att böja sig under oket af dessa tusen paragrafer af juridiskt eller moraliskt innehåll, på hvilka ett ordnadt samhälle grundas, att tämja sin lidelse och att dölja sina laster. Man hängaf sig obehindradt åt dem. Äktenskaplig trohet var sällsynt. Om man undantager galanteriet i Hôtel Rambouillet, var kärleken allt utom platonisk. Man slogs för sin dam, man vågade lifvet för henne, och man utkräfde en reel belöning. Hos grefvinnor, hos presidentskor, hos fruar af bourgeoisien gingo älskarna ut och in. Det hände, att mannen öfverraskade de brottsliga, att han lät sina betjänter sticka ned kavaljeren, hvarefter han med en chevaleresk bugning förde ut sin hustru öfver den mördades lik, men oftare teg han, resignerad, eller ock sökte han tröst hos andra.

Oaktadt råheten, trots den något brutala lifsglädje, som hyllades, fanns det hos dessa människor en så djärf och sund, nästan naiv humor, att vi glömma eller ursäkta deras fel. Huru ofta ega ej deras kärleksmöten karakteren af verkliga farser! Huru