FÄDERNEHEMMET. > X210 I Molière som Arnolphe i Fruntimmersskolan. När huset refs 1802, blef den uppställd i "Le musée des monuments français", men när detta försvann, tog det med sig skulpturen. Genom en teckning af Alexandre Le Noir kunna vi dock rekonstruera bilden. Det var ett högt pomeransträd, på hvars stam och i hvars löfverk en skara unga apor klättrade, ystert lekande med hvarandra och med de saftiga frukterna. Häraf namnet aphuset, "Le pavillon des Singes". I denna boning föddes Molière. Det första, han mötte, när han med stapplande steg, vid faderns eller moderns hand, kunde gå öfver tröskeln, var apan, komediens symbol par excellence. Man vågar antaga, att hans häpna och förtjusta barnaögon ofta och länge hvilat vid pomeransträdets lustiga fars. När han senare, som mogen man, flyttar in i en byggnad vid Place royal, benämnd "Le Singe vert", den gröna apan, minnes han säkerligen sin tidiga barndoms första intryck. Och när han som herr de Molière, enligt bruket hos rika borgare, skaffar sig ett vapen, låter han skölden med dess tre "miroirs de vérité" bäras upp af två apor, den ena hållande en spegel, den andra en teatermask. "Lägg märke till detta vapen", yttrade Donneau de Visé vid hans graf. "Dessa speglar visa, att han skådat allt, dessa apor att han efterbildat allt, hvad han iakttagit, och dessa masker att han demaskerat otaliga människor eller snarare laster, hvilka gömt sig under de falska anletsdragen. " Redan år 1375 omtalas en parisare vid namn Mahieu eller Mahieto Poquelin. Huruvida denne tillhörde Molières släkt är ovisst. Skaldens förfäder, som skrefvo sig Pouguelin, Pocguelin, Pocquelin, Pouquelain, Pocquelain, Poclain, Poclin och slutligen Poquelin, härstammade från Beauvais, där de uppträdde under 14:e seklet. En af dem, Jean, var köpman och borgare och blef 1566 rådman. Sonen Jean kom till Paris som tapetserare, slog upp sina bopålar vid Rue de la Lingerie, nära hallarna, och skaffade sig den inbringande sysslan att vara "porteur de grains“, spannmålsbärare, ett monopol, som han arrenderade och hvaraf han drog inkomst genom legda daglönare. Hans hustru, Agnes Mazuel, hade artistblod i sina ådror, dotter som hon var till kunglige violinisten Guillaume Mazuel, jämte Farinel och Brulard en af tidens musikaliska storheter. Konstnärsblodet visade sig först hos Agnes Mazuels sonson. Af hennes fem gossar blefvo tre tapetserare, en etablerade järnbod och en handlade med galanterivaror. De fem flickorna gifte sig med lärftskrämare, skräddare, vaktmästare, tapetserare; -en gick så långt ned på rangskalan, att hon tog en simpel arbetare, förmodligen någon af faderns uppsyningsmän. Allt detta erbjuder ingen lysande stamtafla. Det var en hederlig och aktad handtverksfamilj, tillhörande Paris' småborgare, och ehuru Jean Poquelin gjorde goda affärer, kunde han säkerligen icke i nämnvärd grad understödja sina barn. Han dog 1626, fyra år efter Molières födelse; hans maka öfverlefde honom i 18 år, och hans äldste son, äfven han kallad Jean, hade vid faderns bortgång redan förvärfvat välstånd. Jean Poquelin junior äktade den 27 april 1621 Marie Cressé, hvars första barn, Jean, undfick dopet den 15 januari 1622. Han var då endast tapetserare; men 1631 blef han kunglig tapetserare efter sin bror, Nicolas, och under Ludvig XIV tillika kunglig kammartjänare, "tapissier valet de chambre du roi". Sysslan, som förrättades af 8 personer, bestod däri, att de två, hvilka tjänstgjorde under kvartalet, biträdde kammartjänarna med den kungliga sängens bäddande och höllo de möbler, som hofvet begagnade, i brukbart skick. Då tjänstgöringstiden inskränkte sig till tre månader om året, då lönen var 300 livres, kostpenningar och gratifikation, och då befattningen egde ett visst anseende, förstå vi, att lakejlivréet skulle eftersträfvas äfven af rika borgare. Molières mor härstammade från små-bourgeoisien. Hennes far var tapetserare och skref sig de Cressé, med hvad rätt är ovisst. När en liten handtverkare eller köpman kommit upp sig, adlade han sig själf- och öfverheten fördrog det. Ville och kunde han betala den dryga skatt, som ett vapen medförde, komponerade han ett sådant. Myndigheterna uppburo skatten och blundade, tills den nye ädlingen en vacker dag prydde butikskylten med sin grannlåt. Då miste han skölden, och vederbörande ingrepo. Märket de, så vanligt under 1600-talet, egde följaktligen ringa värde. Men Louis de Cressés familj stod ingalunda efter mågens, vare sig man betraktar dess samhällsställning eller dess förmögenhet. När äktenskapskontraktet upprättades, infunno sig herr Jean Autissier, en af murareskråets äldste, hvilken i dokumentet bär titeln "honorable homme"; vidare en annan "honorable", tapetseraren Sébastien Asselin, en järnkrämare Dupont, en strumphandlare Mestayer och en juvelerare Tosteré. Dessa Cressésläktens representanter voro befryndade med boktryckaren Pierre Nivelle i Troyes, med en annan Nivelle, biskop af Luçon, och med kirurgen de Cressé, omtalad i Patins epistlar. Jean Poquelin och hans unga hustru satte bo med 4,400 livres, Maries hemgift, 2,200 livres, inberäknad. Mannens kapital låg i hans tapetserareverkstad, i de möbler, som dăr funnos till salu. Hans fru hade 1,800 livres kontanta penningar. Efter några års äktenskap ökades välståndet. Butiken, belägen i Paris' hjärta, fick många och förnäma kunder. Kvarteret pryddes af aristokratiska palats, af Hôtel de Brion, de Brissac, de Schomberg, d'Epernon, för att icke tala om det vackra och vidsträckta Hôtel de Soissons eller om det i litteratur- och kulturhistorien berömda Hôtel Rambouillet. Man vände sig gärna till Poquelin, som förstod sitt yrke och hvars smak gjorde sig gällande i de möbler och väfnader, hvilka utgingo ur hans magasin. Då man besöker Musée de Cluny i Paris, kan man göra sig en föreställning om, hvad 1600-talets tapetserare mäktade åstadkomma. Det är en konstindustri, som väcker vår beundran, en utställning, där lyx och prakt gå hand i hand med en odlad estetisk form- och färgtalang. Att Poquelins konstskicklighet var en merit, då han fick plats vid hofvet, är sannolikt, och att den ofta togs i anspråk af de adliga hotellens egare, därom skvallra hans räkningar, utfärdade till hertigen af La Rochefoucauld, markisen af Fourille, grefve de La Suze, herr de Marsillac m. fl. -- Denna fina och öfvade smak tryckte sin prägel på tapetserarens bohag, hvars elegans vida öfversteg möblemanget hos en så pass rik och bildad man, som läkaren Gui Patin. Aphusets bottenvåning var upptagen af butiken och af ett kök, som äfven begagnades till matsal. Där passade Molière eller JeanBaptiste Poquelin, som han den tiden kallades, - jämte sina syskon upp vid bordet. Enligt gammal god borgarsed måste barnen, vid återkomsten från skolan, hjälpa modern i köket. De serverade maten, skuro för steken, fyllde glasen, putsade taljdanken, och när måltiden var undangjord fingo de duka af. I mellanvåningens båda rum hade familjen sin bostad; den öfre var tapetserarens magasin. På ömse sidor om den af väldiga mässingsgaller prydda kaminen i sängkammaren märktes två kåsöser, låga stolar med höga ryggar, benämnda "skvallerställen". Midt på golfvet syntes ett valnötsbord med sju kolonner och täckt af en grön duk "à rosette de Tournay“. På ena väggen tronade en så kallad "cabinet“, ett buffet-liknande skåp af valnöt med fyra små dörrar och invändigt beklädt med Brügge-satin. På motsatta väggen stod en kista, äfven en praktmöbel. Valnötsfoten var marmorerad och öfver locket hvilade en duk, broderad med utsökta silkesblommor. Det på kistan placerade skrinet inneslöt ett schatull, där husmoderns juveler förvarades, präktiga arm- och halsband, guldkedjor och guldkors, örhängen af pärlor, en emaljerad guldägrett med sin af smaragder och rubiner omgifna agat, diamanter och opaler, som glänste i de fjorton ringarnas guldinfattning. Sex högkarmade länstolar, klädda med fina broderade väfnader, sängen med sin stolta, af snörmakerier och silkesfransar öfverlastade himmel, den bekväma, i alkoven gömda fåtölj, där läkaren eller biktfadern brukade slå sig ned vid högtidliga tillfällen, och de af tapisserier från Rouen, af taflor och en venetiansk spegel täckta väggarna allt bar vittne om en artistisk hand, om en solid borgerlig trefnad. Utom husfruns juveler funnos många andra värdefulla smycken, klockor af emaljeradt guld eller ciseleradt silfver, konstnärligt arbetade radband och relikskrin, massiva bords- och toalettpjeser af silfver, fajans-serviser, damastdukar m. m. I kabinettet eller garderoben, som det kallades, stodo kistor och sängar, troligen för barnen. Där, i en “couchette à bas piliers“, hade Molière måhända hvilat sitt barnahufvud, medan modern, som kärleksfullt bevarade hans dopklädnad, föreläste ur Plutarks "La vie des hommes illustres" eller ur någon af de böcker, hvilka utgjorde hennes bibliotek, "Les quatrains de Pibrac“, så vanliga vid ungdomens uppfostran, Pierre Mathieus "Tablettes de la vie et de la mort" och Favres "Quatrains", allt moraliska föreskrifter och lefnadsregler, som skalden erinrar sig, när han diktar Le cocu imaginaire. Den gamla borgerliga enkelheten var försvunnen. Man såg det ej blott på möbler och husgeråd, men äfven på kläderna. Hvar fanns nu den lilla yllemössan, den tarfliga klädesrocken, |