Truppen hade med sina aktörer, sin bastrumma, sina violiner och sin flöjt, sin brodör och balettmästare och sina öfriga rekvi sita lemnat bollhuset vid Tour de Nesle. Öfverhopade af ekonomiska bekymmer, ansatta af procentare, hos hvilka de lånat, och af andra fordringsegare, gåfvo de sig af till ett nytt bollhus, "La Croix-noire" vid Port Saint-Paul. För att godtgöra en viss herr Pommier, som låtit dem skrifva reverser på 2,000 livres mot änkan Béjarts med fleres borgen, och för att likvidera en annan skuld till "sieur Baulot", hvaraf 600 livres äro oguldna, afstå de sina andelar i inkomsten. De hafva utan tvifvel råkat i klorna på ockrare. Pommier lånar adertonhundra livres af Baulot, som i utbyte erhåller dels en af Molière och hans kamrater underskrifven revers å sjuttonhundra livres, dels en fru Béjart tillhörig förbindelse å 500 livres. Pommier är Baulots mellanhand, ty Baulot kallar sig stallmästare och kunglig hofmästare och vill troligen icke synas. Det ser ut, som vore Molière den olycklige, på hvars skuldror hela eller större delen af bördan hvilade. Han underhandlar med blodsugarna, med den ofvannämnde Pommier, som ytterligare försträcker honom de penningar, hvilka gå åt till det gamla bollhusets återställande i brukbart skick och det nyas inredning. Hans erfarenhet vidgas; han gör bekantskap med Paris' procentare, med kvinnliga och manliga kapitalister, som själfva eller genom verktyg drifva affärer. Han råkar ut för sådana typiska existenser, som dem han skildrat i L'avare, för skurken La Flèche, för dennes "patron", mäster Simon, eller för den intriganta och fala Frosine. Det är måhända han, som i utbyte mot sina reverser får hålla till godo med en luta från Bologna, tre musköter, "garnis de nacre de perle", ett valnötsbord, hvilande på tolf kolonner, och en säng med olivfärgadt täcke. Det är han, som hör La Flèche eller Pommier förklara, att långifvaren saknar den äskade summan och att denna måste uppbäras hos en annan ockrare, hvilken begär 25 för hundra, en procent, som låntagaren erlägger. Men bakom den osynlige står en tredje, och denne är i pjesen Harpagon, gäldenärens fader. När Harpagon och hans son mötas, blir det ömsesidig förvåning. "Huru, din galgfågel, är det du, som blifvit bragt till sådana ytterligheter?" "Huru, min far, är det ni, som inlåter eder på sådana skamliga affärer?"

Molière.

Om Poquelin vore den procentare, hvartill åtskilliga göra honom, skulle - eller kunde orden hafva växlats mellan Molière och tapetseraren. Hvilken grym ironi och hvilken smärtsam erfarenhet! Skada blott, att samma anekdot förtäljes om presidenten de Bercy och hans son en anekdot, hvilken Boisrobert användt, när han skref sin för oss okända komedi Le père avaricieux (eller La belle plaideuse).

Huru som helst L'avare yppar, hvilka sorgliga minnen dessa år lemnat efter sig. Det är nu, som Molière pantsätter två guld- och silfverbroderier, tagna från en af de kostymer, hvari han spelat, eller från någon af de rockar Guise presentat honom. Jeanne Levé, "marchande publique", ger honom 291 livres, men när hon säljer broderierna till underpris, lagsöker hon skalden. Hon, Pommier och en "maître chandelier" vid namn Antoine Fausser, teaterns ljushållare, som eger en fordran af 142 livres, så mycket talg hade man bränt på sina bollhus dessa tre, och möjligen andra med dem, skaffa sig utslag från Châtelet. De vilja bysätta sitt offer. Stadens civillöjtnant reducerar väl Pommiers fordran från 2,000 till 320 livres, ett nytt bevis på Pommiers och Baulots ocker, men direktören blir i alla fall häktad. Den godhjärtade Aubry, stenläggaren, går i borgen för honom Molière utfäster sig att afbetala 40 livres i veckan och så dyker plötsligt en ny björn, en lärftskrämare Dubourg, upp ur sitt dunkel, artigt anhållande om 155 livres, som de tragiska hjältarna och hjältinnorna slösat bort på hans varor.

Och Molière inspärras i Châtelet, i en mörk, fuktig och osund lokal med svarta murar och gallerförsedda gluggar vid taklisten, i ett 50 à 60 fot långt och 30 fot bredt källarhvalf, där ofta ända till 500 brottslingar af alla varieteter trängas omkring honom. Ute strålar 1645 års augustisol. Han våndas och vrider sig i sitt fängelse. Och han skulle väl knappast hafva uthärdat, om ej vaktaren, fal för hans vänners och hans kamraters guldstycken, gifvit honom en drägligare föda och skaffat honom tillfälle att hämta frisk luft på gatorna i hans älskade Paris. Man vet icke, huru länge han varit bysatt, om Châtelets portar öppnat sig för Molière en, två eller många gånger. Man känner icke heller detaljerna af hans ledsamma transaktioner. Man vet endast, att affärerna reglerades genom Aubrys och Poquelins hjälp, att

bollhuset stängdes och att "l'illustre théâtre", klok af skadan, öfvergaf sina ockrare i Paris.

Man har tvistat och man tvistar fortfarande om tiden för Molières afresa. Den ene förlägger början af hans odyssé till december 1645, den andre till påsken 1646 och en tredje till samma års slut. Att döma af truppens ekonomiska svårigheter, hvilka ju, som vi anmärkt, nådde sin spets i augusti 1645, är det väl knappast antagligt, att den dröjde kvar i Paris längre än några månader. Å andra sidan tror man sig veta, att "l'illustre théâtre" spelat för guvernören i Guyenne, Bernard de Nogaret, hertig af Epernon, i början eller medlet af 1646. Tragedien Le dictateur romain, hvars författare, parlamentsadvokaten Mareschal, skref sitt namn under sällskapets stiftelseurkund den 30 juni 1643 och således kan betraktas som en vän eller gynnare af truppen denna pjes dedicerades till Epernon. Mareschal förklarar, att den skall gifvas af hertigens band, som med sig förenat några "illustra aktörer". Den trycktes i april 1646, och den gick möjligen redan i februari öfver tiljan. Om verkligen de "illustra aktörerna" voro Molières kamrater, hvilket är ganska ovisst, ty ordet "illustre" kan afse andra, skulle dessa hafva tillhört Epernons sällskap redan i början af 1646. Josaphat, en annan tragedi, skrifven af Magnon, Artaxerxes skald, är äfven dedicerad till hertigen, hvars bragder den förevigar. Dedikationen talar om, huru Epernon räddat en af Frankrikes yppersta och olyckligaste aktriser ur den afgrund, "où son mérite l'avait jetée", för att återskänka henne åt teatern. Denna beklagansvärda kvinna "en af de vackraste personer scenen egt" skulle vara Madeleine Béjart, som alltså, när Josaphat förelåg tryckfärdig i september eller oktober 1646, befann sig vid Epernons trupp. Men icke heller detta är bevisadt.

-

I alla händelser känna vi icke, hvar Josaphat och Den romerske diktatorn uppfördes. Var det i Guyenne eller i Paris? Baluffe säger, att Epernon vistades i hufvudstaden under mars juli 1646. Är det sant, torde pjeserna hafva gifvits i Paris. Huru som helst få vi antaga, att Epernon, tjusad af Madeleine, värfvat henne, att Madeleine skaffat sina kamrater engagement vid hans teater, och att dessa, som möjligen redan spelat i några provinsstäder, under ledning af aktören och dekorationsmålaren

Charles Du Fresne begåfvo sig till Guyenne, där hertigen residerade.

Oaktadt molieristernas arbete har man icke kunnat upptäcka mer än sannolikhetsbevis för gången af Molières tournéer. Att diskutera dessa lämpar sig ej. För min del tror jag, att det är ganska likgiltigt, huruvida skalden besökt den ena eller den andra orten ett år förr eller ett år senare eller om han öfverhufvud besökt dén. Att han under sin tolfåriga odyssé hunnit med mycket är säkert, och att han under denna tid gjort bekantskap med större delen af Frankrike ligger i öppen dag. Han var i Albi och Toulouse, Carcassone och Nantes, i Agen, Bordeaux, Narbonne, Lyon. Han var i Pézenas, Montpellier, Avignon, Dijon, Limoges, Angoulême, Béziers, Grenoble. Han var på alla dessa platser och på otaliga andra, äfven om forskarna, trots sina ihärdiga bemödanden, ännu ej lyckats finna hans spår i mer än sex eller sju städer.

MOLIÈRES ODYSSÉ

I PROVINSEN.

På obanade, ofta farliga, af äfventyrare och alla slags proletärer

befolkade vägar drogo Du Fresne och Molière från landskap till landskap, från slott till slott, från stad till stad, genom Frankrike. De måste vara beredda på allt de måste skydda sina förråd, sina kostymer och dekorationer, hvilka äro lastade på en eller ett par tunga, af oxar dragna vagnar, mot tjufvar. De måste hafva sina pistoler och musköter laddade, sina värjor slipade för att möta alla närgångna vagabonder. Och de måste vara beväpnade med en slughet, en fintlighet, en styrka, ett tålamod, som vi knappast kunna fatta.

-

Och öfverallt svärma soldater krigare i tjänst eller marodörer. De fara fram som i fiendeland. Under åren 16451656, då nöden är ovanlig, prässa de ut bondens sista styfver. De slita af honom kläderna. De spränga hans port och tröska hans hvete, och de sälja det för en spottstyfver. De lägga beslag på hans hästar, bränna hans åkdon, och när de hemsöka en by, taga de kreaturen med sig. Denna interiör från 1647 har otaliga motstycken under fronden. Angélique Arnauld, abbedissa i Port-royal-des-Champs, skrifver 1649: "Man arbetar icke